Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Några drag ur den nyare kvantteorien av doc. I. Waller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hastighet sändes mot en atom. Vilken slutsats kan då ur de vid
Borns lösning funna vågfunktionerna dragas beträffande denna
elektrons förhållande? Svaret är: man kan icke med bestämdhet
säga, vad som sker med denna elektron, man kan blott
bestämma sannolikheten för, att den skall avböjas i viss riktning, och
denna sannolikhet kan härledas ur den enligt nyssnämnda
principer erhållna lösning. Denna sannolikhet bestämmes väsentligen
av den spridda vågens intensitet i nämnda riktning, om
intensiteten definieras som produkten av vågens amplitud (som är en
komplex storhet) med det konjugerade uttrycket. Denna
interpretation motsvarar de föreställningar, man redan tidigare
infört beträffande relationen mellan ljuskvanta och det
elektromagnetiska fältet. Ljusintensiteten skulle då ge ett mått på
sannolikheten för att finna ett ljuskvantum på visst ställe. Dessa
Borns idéer komplettera tydningen av det förut nämnda
DavissoN-GERMERska försöket.
Beträffande denna s. k. »statistiska» uppfattning inom
kvantmekaniken äro att nämna vissa tankar av Pauli, som framhöll,
att de till ett atomproblem hörande ScHRÖDiNGERska
egenfunktionerna måste uppfattas såsom bestämmande sannolikheten för
att finna elektronerna i ett visst volymselement. Tänka vi
speciellt på den förut betraktade linjära oscillatorn, så anger
uttrycket |q9?i(cc)|2cfa; = |ipn(x, t)\2dx sannolikheten för att hos en
oscillator i kvanttillståndet n (alltså en oscillator med energien
Wn) finna den rörliga laddningen i koordinatintervallet x, x + dx
En väsentlig vidareutveckling fingo dessa tankar av Born och
Pauli genom arbeten av Dirac och Jordan, vilka lyckades ge en
synnerligen allmän och konsekvent formulering av kvantteoriens
principer och metoder.
De metoder och föreställningar, som kommit till uttryck i
kvantmekaniken, ha erhållit en djupgående belysning genom
arbeten av Heisenberg och Bohr. Jag kan här endast ingå på
några få av de tankar, som uttryckas i deras arbeten, varvid jag
närmast följer Bohrs framställning i »Die Naturwissenschaften»,
1928, Heft 15.
Vi vilja till en början undersöka de definitionsmöjligheter de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
