Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hendrik Antoon Lorentz av lektor D. Enskog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Under dessa förutsättningar kunde han ur Huyghens princip
härleda Fermats princip och förklara aberrationen.
Däremot kunde han icke bringa sin teori i överensstämmelse
med den slutsats, som Michelson dragit ur sitt berömda försök
(1881). Lorentz invände, att apparatens dimensioner voro för
små, för att den kvarstående differensen skulle kunna påvisas.
Sedan försöket 1887 hade upprepats med större noggrannhet av
Michelson och Morley, fanns emellertid ej ängre någon
möjlighet att undgå den slutsatsen, att teorien var ofullkomlig.
Lorentz skriver (1892): »Ich habe mir viel Miihe um die Erklärung
dieses Versuchs gegeben und habe schliesslich nur einen
Ausweg gefunden. Derselbe besteht in der Hypothese, dass die
Verbindungslinie zweier Punkte eines festen Körpers nicht die gleiche
Länge behält, wenn sie einmal der Bewegungsrichtung der Erde
parallel läuft und dann senkrecht darauf gestellt wird.» Det
visade sig sedan, att även Fitzgerald i sina föreläsningar
framställt samma förklaring.
Den rörelse, som enligt Lorentz kunde förekomma hos etern,
visade sig sakna betydelse för resultaten, och han antog därför
i det följande, att etern är orörlig. På denna förutsättning vilar
den elektrodynamik för kroppar i rörelse, som han utvecklade i
avhandlingen »Versuch einer Theorie der elektrischen und
optischen Erscheinungen in bewegten Körpern» (1895) samt i ett
tidigare arbete. Han uppställde ett system av grundekvationer,
som anslöto sig till de MaxWELLska. Ur dessa ekvationer
härledde han det antagna värdet på Fresnels koefficient, vilket
även överensstämde med resultaten av direkta försök, som
utförts av Fizeau samt av Michelson och Morley. Han kunde
allmänt bevisa, att hans teori gav med verkligheten
överensstämmande värden på de elektriska och optiska effekter, som
härrörde från kropparnas rörelse, försåvitt förhållandet mellan
kroppens hastighet och ljusets icke ingick i formlerna med högre
dignitet än den första.
Mot Lorentz’ teori gjorde Poincaré den invändningen, att
den måste införa en särskild hypotes för att förklara resultatet
av Michelsons försök och befarade, att samma nödvändighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
