Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Experimentella undersökningar över elektronernas vågnatur av amanuens E. Fredlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De äro alltså de enda banor i vilka en de BROGLiE-svängning kan
bestå, ty endast i dem är banlängden en heltalig multipel av
våglängden.
De Broolies tankegångar upptogos och fördjupades av
Schrödinger (1926). Liksom den geometriska optiken ej förmår
bemästra fenomen, vilkas utsträckning i rummet är av samma
storleksordning som ljusets våglängd, så bör ej den vanliga
mekaniken förmå lösa problem vilkas dimensioner överensstämma med
den de BROGLiEska våglängden, vilket just är fallet vid de
atomära fenomenen. Inom optiken tillgriper man då den fysikaliska
optiken, inom mekaniken bör man tillgripa en atommekanik
och mellan denna och den fysikaliska optiken bör enligt
Schrödinger råda samma analogi, som förefinnes mellan klassisk
mekanik och geometrisk optik. Härigenom leddes Schrödinger
till uppställandet av sin berömda differentialekvation, med vilken
lösningen av de atommekaniska problemen synes möjliggjord
framför allt efter Diracs betydelsefulla insatser. Över den
väsentligt mer invecklade väg som matrixräkningen innebär hade
emellertid Heisenberg redan året innan kunnat lösa många av de
tillhörande problemen. Av stort värde är därför, att Schrödinger
kunnat påvisa sammanhanget mellan Heisenbergs teori och
sin egen.
Även i ett annat avseende gav Schrödinger en ny innebörd
åt de Broglies ansats. Från att de Broglie exempelvis till en
elektron tillordnat ett vågsystem med elektronen som källa, så
tänkte sig Schrödinger, att varje vågsystem, motsvaras av ett
stort antal elektroner. Denna vågrörelses intensitet i en viss
punkt, som på vanligt sätt sättes proportionell mot kvadraten på
amplituden, är proportionell mot antalet elektroner pr cm3
därstädes, eller (enligt Born) hellre: är proportionell mot
sannolikheten för att en elektron skall uppträda på ifrågavarande
ställe.
Tänka vi oss en elektronstråle med hastigheten V (mätt i volt),
som infaller från vacuum i ett medium, t. ex. en kristall, där det.
existerar en elektrisk potential E volt, så får
ScHRÖDiNGER-ekvationen utseendet:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
