Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Experimentella undersökningar över elektronernas vågnatur av amanuens E. Fredlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De svarta punkterna äro de funna strålknippena. Tar man
hänsyn till försöksfelens storlek, kan man påstå, att observationerna
ligga efter de räta linjerna (en liten till synes systematisk
avvikelse förefinnes dock). Däremot ligga de väsentligt förskjutna
från de beräknade värdena. Dessa förskjutningar äro i
diagrammet angivna genom de prickade linjerna.
Denna brist på överensstämmelse sökte Davisson och Germer
i sitt första arbete förklara genom att tilldela kristallen ett slags
kontraktionsfaktor för elektronstrålarna (gitteravståndet
tänktes förminskad i en viss proportion). I ett senare arbete ha de
övergett detta konstlade antagande och förmått lämna en
tillfredsställande förklaring på avvikelsen.
Ur ekv. (6) framgår att:
l/l = n/(2d cos G)
Införes häri som l den våglängd, som erhålles ur (4’) när de
kända numeriska värdena på h (= 6.543- 10-27 erg sek) och m
(som på grund av att hastigheten är liten kan sättas =
elektronens vilomassa = 9.042 • 10~28 g) erhålles för yv, som är
proportionell mot l/l:
YT = w V 150/(2 d cos Q).
Förhållandena vid röntgenreflexion kunna framställas, om i ett
diagram l/l avsattes som abskissa och intensiteten hos de i en
viss vinkel Q iakttagna strålarna av l:a, 2:a, 3:e . . , . ordningen
som ordinata. Man erhåller då den översta kurvan i fig. 13.
Dessa maxima ligga ekvidistant om den BRAGGska lagen är
giltig. Men då l/l är proportionell mot \’ V, så bör även för
elektronstrålarna en liknande kurva erhållas, om i stället yT tages till
abskissa men intensiteten fortfarande som ordinata. De av
Davisson och Germer experimentellt funna förhållandena
återgivas i den nedre kurvan i fig. 13. Denna upptagning är gjord med
en något förändrad apparatur i det nu även infallsvinkeln är
varierbar. Infallsvinkeln är vid den återgivna upptagningen 10°.
Man ser att avståndet mellan maxima ej är konstant utan
undergår en jämn minskning när volttalet ökas. Samtidigt närma sig
de snabba elektronstrålarna mer och mer till röntgenstrålarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
