Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Raman-effekten av prof. E. Hulthén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
riktning. Den totala ljusdiffusionen pr volymsenhet har av
Rayleigh beräknats till:
24;
-3
A4 \2 4- ii
där i angiver våglängden i primärstrålen, N antalet molekyler,
jli brytningsindex och Ii primärstrålens intensitet. Detta är
Rayleighs berömda VZ4 lag. Himlens blåa färg förklaras
därigenom att den violetta delen av solspektrum (l 4 000 Å) enligt denna
sprides omkring 10 gånger kraftigare än den röda delen (l 7 000 Å).
Existerade icke molekylernas ljusdiffusion — den molekylära
Tyndall-effekten — skulle himlen framträda helt svart med
skarpt tecknade konturer av sol och stjärnor, synliga på ljusa
dagen.
Medan således Rayleigh förklarar ljusdiffusionen genom att
betrakta molekylerna såsom optiska böjningspartiklar, förlägga
Smoluchowski och Einstein fenomenet till de
täthetsvariationer, vilka enligt den kinetiska molekylarteorien måste förekomma
i materien. Det diffusa ljuset når sin maximala intensitet
(kritisk opalescens), då täthetsfluktuationerna äro maximala
(kritisk temperatur). Egendomligt nog leda båda betraktelsesätt i
huvudsak till samma resultat. Uppenbarligen sammanhänger
också problemet om ljusets diffusion mycket intimt med
dispersions- och absorptionsfenomenen, vilka ävenledes hava sitt
ursprung uti de från molekylerna emitterade sekundära vågstymen.
En mycket väsentlig utvidgning erhöllo dessa föreställningar i
ljuset av den BoHRska atomteorien och hypotesen om ljuskvanta.
Under inflytandet av en monokromatisk strålning förhåller sig
molekylen icke endast som ett centrum för de med denna
kohärenta sekundärvågorna utan upptager eller överför på dessa vissa
frekvenser v*, som betingas av övergångarna mellan de
stationära tillstånden i molekylen. Skarpare kan detta formuleras med
hjälp av ljuskvantahypotesen. Det primära ljuskvantet hv
upptager eller avgiver det för molekylen karakteristiska
energibeloppet hv*. Dessa antaganden ingå uti Kramers
dispersionsteori (1924) och hade redan tidigare framförts av Smekal (1923).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
