Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Raman-effekten av prof. E. Hulthén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den diffusa strålningen skulle m. a. o. förutom den primära
frekvensen v även innehålla frekvenserna v + v*, där v* —
korrespondensmässigt uttryckt — enligt Kramers och Heisenbergs
teori (1925) icke behöver motsvara en i atomen förefintlig
egenfrekvens (absorptionsfrekvens), men är sammansatt av två eller
flera sådana.
Så långt hypoteser och teorier. Låt oss nu kasta en blick på
de jämsides härmed förlöpande experimentella undersökningarna.
Ett uttryck för ljusdiffusionen finna vi i den skenbara
absorptionen hos primärstrålen. Genom en rad omsorgsfulla mätningar
över atmosfärens genomsläppningsförmåga visavi solljuset hade
Abbot och Fowle (1910—1911) säkerställt existensen av den
molekylära tyndall-effekten och såsom ett kriterium på
Rayleighs formel erhållit tämligen exakta värden på Avogadros
tal. De avvikelser, som Fowle konstaterade för spektralområdet
l 4 800—6 500, förorsakas enligt nyare undersökningar av
Colange (1924) och Cabannes-Dufay (1926—27) genom
ozoninnehållet uti de högre atmosfärslagren. Emellertid utesluta dessa
undersökningar icke a priori antagandet, att ljusdiffusionen
härrör från i atmosfären förefintliga mikroskopiska partiklar. Det
var därför av vikt, att under säkerställda betingelser kunna
påvisa fenomenet uti laboratoriet. Resultatlösa försök i denna
riktning hade redan gjorts utav Tyndall (1876) och av Woop (1902).
Svårigheterna i försöken bero framför allt på ljusdiffusionens
utomordentligt svaga intensitet (R: 7~10~8). Belyses därför en i
ett kärl innesluten, omsorgsfullt renad gas eller vätska med en
intensiv strålningskälla, t. ex. en kvicksilverlampa på 1 000 n. lj.,
måste man noga tillse, att den effekt man vill mäta icke härrör
från den mot kärlets väggar och fönster reflekterade
primärstrålningen. Cabannes undersökningar av 1914 måste till
fulloanses hava besvarat problemet. Vi skola längre fram få
anledning till att redogöra för de experimentella metoderna för dylika
undersökningar.
R. J. Strutt (d. y. Lord Rayleigh) upptog 1918 Cabannes
undersökningar och påvisade en märkbar depolarisation hos det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
