Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Radiovågorna som medel till den högre atmosfärens utforskande av fil. dr B. Rolf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
densamma ett elektromagnetiskt energiflöde, som med
ljushastighet c sprider sig i rymden. Följer strömstyrkan en enkel
sinus-lag med periodtalet v, bli de energibärande elektriska och
magnetiska krafterna i flödet likaledes periodiska med frekvensen v och
avståndet i ett givet ögonblick mellan två på varandra följande
maximivärden av elektrisk eller magnetisk kraft kallas den
elektromagnetiska strålningens våglängd, l. Mellan frekvens,
våglängd och ljushastighet gäller relationen = c. Om samma
ledare matas med samma strömstyrka, men strömmen ges olika
frekvens, så blir den utstrålade effekten proportionell mot den
använda frekvensens kvadrat; om samma ström matas in i ledare
av samma form, men olika lineär storlek a (liten i förhållande till
våglängden), så blir den utstrålade effekten från den större ledaren
större än från den mindre; effekten blir proportionell mot kvadraten
på ledarens storlek. Utstrålningen bestämmes alltså förlika formade
ledare (av liten storlek i förhållande till våglängden) genom
produkten aV eller, lättbegripligare, kvoten (a/k)2, vilken ger
utstrålad effekt i watt, om den .multipliceras med kvadraten på
strömstyrkan i amperes och en formfaktor, som exempelvis för
en rak tråd (a må här betyda längden mätt i samma enhet som
l) är c:a 1 600.
Den här omtalade ledaren är vad som inom radiotekniken
benämnes antenn; dess utstrålning låter sig beräknas även utan den
inskränkande förutsättningen om små dimensioner i förhållande
till våglängden, ehuru vi icke nu ha anledning syssla därmed,
helst som ända till senaste år de för kommunikation använda
våglängderna varit så långa, att tekniska skäl hindrat byggandet
av andra antenner än sådana, som uppfylla den förenklande
förutsättningen. Vi skola även gå ännu ett steg längre i förenkling
genom att ersätta antennen med en enda elektron, som rör sig
upp och ned efter en enkel sinuslag. Härmed äro vi inne på den
vertikala HERTZska dipolen, vars räknelagar äro synnerligen enkla,
i det den elektriska och den magnetiska kraften vid tiden t på
avståndet R från den med frekvensen v svängande dipolen samt
på zenitdistansen ö och avståndet r från dipolaxeln erhållas
genom differentiation av en potential (G/R) • el2/rr(n<c-f\
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
