Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Radiovågorna som medel till den högre atmosfärens utforskande av fil. dr B. Rolf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
liga antenner, en omständighet som radioteknici först i år synes
ha fått ögonen öppna för i samband med rundradio mellan 200
och 500 meters våglängd, vilka våglängder tillåta realiserandet
av detta optimivillkor. Radiomaster på 250 meters höjd finnas
till dussintal i Europa för interkontinental telegramtrafik.
Den förhärskande antenntypen är emellertid ej blott
oekonomisk. Olyckan är, att när den uppåtgående strålningen genom
atmosfärens verkan vänder åter till jorden, så interfererar den
med den utefter marken framgående, så att inom vida områden,
särskilt under de hos oss så långa skymningstiderna, fältstyrkan
blir växlande och telefoni låter illa, ja, tidvis blir obegriplig.
Denna s. k. fading är det som f. n. begränsar
rundradiostationernas räckvidd. Härmed äro vi inne på det praktiska problem,
som i kulturländerna föranlett synnerligen omfattande och
vetenskapligt lagda undersökningar av atmosfärens roll vid
radioenergiens fortplantning. Analogien med de inledningsvis omnämnda
»tysta zonerna» vid explosioner ligger i öppen dag.
Att atmosfären kommer radiostrålning att vända åter till
jorden påvisades experimentellt den 12 december 1901, då
Marconi första gången lyckades nå över Atlanten. Att diffraktionen
icke kan föra tillräcklig energi så långt bortåt den krökta
jordytan, visar redan förhållandet mellan våglängd och
krökningsradie, som är den avgörande parametern vid ljusets böjning kring
en sfär. Skulle vi flytta den använda radiovåglängden till det
synliga spektrum, finge vi, för att bibehålla nämnda parameter
konstant, minska jordklotet till en kula med 1 cm:s radie. Man
inser utan vidare, att endast försvinnande litet ljus kryper en
halv kvadrant utmed kulan; talvärdet vid oändlig
ledningsförmåga har f. ö. strängt beräknats av Watson och van der Pol
(1918—19).
Heaviside och Kennelly hänvisade ungefär samtidigt till,
att just de ledande högre luftlager, vilkas existens postulerats av
Cavendish för att förklara norrskenen och vilka av
Balfour-Stewart och Schuster använts för att förklara
jordmagnetismens dagliga variation, måste påverka radiovågorna. På stora
avstånd skulle den högfrekventa energien ledas fram i mellanrum-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
