Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Radiovågorna som medel till den högre atmosfärens utforskande av fil. dr B. Rolf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en mångdubbelt större elektrontäthet påträffats, än den som
eljest skulle garanterat totalreflektion. Det andra
ytterlighetsfallet äger däremot sannolikt rum redan för X <100 m.
I mellanfallén måste vi emellertid bl. a. räkna med att
strålens riktningsändring i ett medium med relativt snabb ändring
i brytningsindex icke blir så stor som sedvanligen beräknas ur
Snellius’ lag. Detta följer ur en av Wilcken 1924 given första
approximation till det viktiga matematiska problemet att utan
stöd av Snellius’ lag (ens implicite!) beräkna en ljusstråles väg
genom ett medium, som ändrar sig relativt men ej mycket snabbt.
Det är högeligen att hoppas, att denna svårighet för
radioforskningen med det snaraste undanröjes. Det är en lycklig
omständighet, att de ioniseringsändringar med höjden, som förekomma
i atmosfären, säkerligen äro tillräckligt långsamma för de
intressanta våglängderna under 100 meter, för att ifråga om dem
de sedvanliga refraktionsräkningarna kunna användas — dock
tyvärr icke i ytterlighetsfallet e = 0. För våglängderna över
5 000 m ge formlerna för reflektion mot en tunn homogen
platta tillräcklig ledning; i mellanregistret skola vi använda
den förenkling, att för infallsvinklar mindre än ett visst av
våglängden beroende gränsvärde äger genombrytning av ett
elektronskikt rum utan reflektion, för större infallsvinklar så
snabb och fullständig återbrytning, att man kan tala om
totalreflektion. I detta mellanregister, liksom för de kortare vågorna,
skulle man alltså icke räkna med förlust genom absorption; detta
antagande synes i varje fall lovligt för nattförhållanden, då
elektrontätheten på mindre än 100 km:s höjd nog är så liten, att i
varje fall strålning av mindre våglängd än 5 000 m icke nämnvärt
påverkas. Dag förhållandena låta sig emellertid icke avveckla
genom denna förenkling, varför kvantitativa resultat tillsvidare
icke kunna härledas ur dagsiakttagelser i rundradiobanden 200—
600 m och 1 320—1 875 m. Det är i själva verket här även den
geofysiska och meteorologiska forskningen skulle ha de
intress-santaste resultaten att hämta.
Särskilt intresse erbjuder nu specialfallet vinkelrät incidens
(#=0) mot ett elektronskikt, enär teorien där är enklast och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
