Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Radiovågorna som medel till den högre atmosfärens utforskande av fil. dr B. Rolf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de experimentella resultaten lättast att tolka. Vi se, att för
— 1 111, blir 8 = 0, vågens fashastighet följaktligen
oändlig och dess grupphastighet noll, d. v. s. en av vågen buren
signal stannar och vänder åter. Ju större våglängden X är, desto
förr hejdas vågen under sitt inträngande i ett medium med uppåt
växande elektrontäthet, givetvis under förutsättning, att mediet
är många våglängder tjockt. Tiden för våggruppens (= den
korta signalens) uppehåll i elektronskiktet beräknas ur
dh
cj VI - 9Ä2l(r4iV
o
där N är funktion av h, eller omvänt beräknas ur denna tid den
högsta av vågen uppnådda elektrontätheten. Man kunde nu
Fig. 7. Det kan visas, att en radiosignal behöver lika lång tid för att
tillryggalägga den inom elektronmediet E krökta banan SKM, som för att helt
och hållet i vacuum tillryggalägga den brutna sträckan STM. Den fiktiva
höjden, OT, för strålens vertex är uppenbarligen alltid större än den
verkliga, OK.
vänta sig, att kontinuerligt minskad våglängd skulle ge
kontinuerligt ökat inträngande och därmed kontinuerligt ökade ekotider
för radiosignalerna; detta visade Appleton icke vara fallet,
varför grundhypotesen i P. O. Pedersens’ beundransvärda arbete
om radiovågornas fortplantning (1927), däri han antar ett enda
med dygn och årstid växlande elektron- och ionskikt, icke kan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
