Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Comptoneffekten av docent E. Rudberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tydde, att den senare strålningen hade samma hårdhet som den
primära, och företeelsen uppfattades som en diffusion av de
infallande strålarna. Vid lätta element och någorlunda hård
primärstrålning utgör denna diffusion den väsentliga orsaken till
minskningen av strålknippets intensitet (absorption) vid passage
genom materia. Vid element av högre atomnummer tillkommer
som bekant en ofta avsevärd portion »äkta» absorption, som
sammanhänger med utlösningen av elementets egenstrålning med för
varje element karaktäristisk frekvens.
Den klassiska elektronteorien har tillämpats på
röntgendiffusionen av J. J. Thomson. Den infallande strålningen uppfattas
som en transversell elektromagnetisk vågrörelse av hög frekvens.
Vid element av låg atomvikt kunna de kvarhållande krafterna
på atomelektronerna försummas i jämförelse med de
momentana krafterna i strålningens växelfält. Elektronerna utföra
då svängningar av samma frekvens som den infallande
vågens och i fas med denna. Varje elektron kommer därför att
själv utsända en strålning av denna frekvens i alla riktningar.
Den klassiska elektrodynamiken tillåter en beräkning av den på
tidsenheten utstrålande energien; denna’energi härrör
naturligtvis från den infallande strålningen. Då hänsyn tages till
strålningsdiffusionen i alla riktningar från en viss volym, erhålles den
totala energien genom addition av bidragen från varje enskild
elektron inom den givna volymen. Experimentellt definieras
ett mått a på ett ämnes diffusionsförmåga genom relationen
— dl= oldx, där I är den primära intensiteten och — dl den i ett
skikt av tjockleken dx diffunderade intensiteten, d. v. s.
absorptionen genom strålningsdiffusion i skiktet under förutsättning av
ett oändligt smalt knippe. För strökoefficienten o beräknade
Thomson ett teoretiskt värde ’
där e och m äro elektronens laddning och massa samt c
ljushastigheten, n är antalet elektroner per cm3 av ämnet, och
relationen tillåter alltså en beräkning av detta tal ur mätningar av a.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
