Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Comptoneffekten av docent E. Rudberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Barkla, som utförde sådana mätningar för ett antal lätta
element, fann på detta sätt värden på n som i varje särskilt fall nära
överenstämde med N • A/2, om N är antalet atomer per cm3
och A atomvikten. Detta resultat, som antydde att varje atom
innehöll elektroner till ett antal lika med halva atomvikten eller
elementets atomnummer i det periodiska systemet, stod i
fullständig överensstämmelse med den tidigare utvecklade
Thom-soNska. atomteorien och ansågs samtidigt utgöra ett viktigt
belägg för riktigheten av den klassiska uppfattningen av
röntgendiffusionen. Det förtjänar att framhållas, att strökoefficienten
teoretiskt är oberoende av primärstrålningens frekvens, vilket
experimenten bekräfta ifråga om strålning av ordinär
hårdhetsgrad.
Den klassiska teorien fordrar också en polarisationseffekt vid
sekundärstrålningen. I den primära strålen är den elektriska
fältstyrkan alltid vinkelrät mot strålriktningen; i rät vinkel
mot den senare måste även elektronerna svänga. Ströstrålningen
i en riktning vinkelrätt mot den primära strålens måste därför
vara linjärt polariserad, med polarisationsplanet, den magnetiska
kraftens plan, innehållande den primära strålen. Denna
polarisation påvisade Barkla experimentellt redan 1906. Senare
undersökningar hava visat att polarisationsgraden uppgår till nära
100 %.
Den klassiska teorien betraktar röntgenstrålningen såsom en
elektromagnetisk vågrörelse. Det starkaste stödet för denna
uppfattning gav väl dock upptäckten av kristallinterferenserna.
Varje elektron i atomen ger vid diffusionen upphov till en
elementarvåg, och de olika vågorna kunna sammansättas till en för
hela atomen gemensam elementarvåg av bestämd amplitud
och fas. I kristallerna ligga atomerna regelbundet ordnade till
ett rymdgitter, och vågorna från de enskilda atomerna
interferera och förstärka varandra i bestämda riktningar.
Strålningens karaktär av en vågrörelse synes här uppenbar, och metoder
grundade på kristallinterferens tjäna som bekant inom
röntgenspektroskopien till mätning av våglängder med en
utomordentlig noggrannhet.
13—293023
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
