Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Michael Faraday av fil. lic. A. Beckman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att återförenas och på nytt sönderdelas, tills de slutligen
frånskiljas vid elektroderna.
Sedan Faraday uppställt sin teori om elektrolytisk ledning,
dröjer det icke länge, förrän han publicerar sin uppfattning om
influensverkningarna. Han skildrar, hur upptäckten av det
faktum, att elektrolyterna icke sönderdelas av strömmen, så
länge de äro i fast tillstånd, utan först då de övergått i
vätskeform, gav honom tanken på en möjlighet att förklara
influensverkningarna. Han tar som exempel vatten, tänker sig en
isplatta, på ömse sidor klädd med platinablad, vilka laddas med
motsatta slags elektricitet. Isstycket förhåller sig som en
Leydnerflaska, där finns influensverkan men ännu ingen ström.
Först om isen smälter, kan en ström passera, men att den
kommer till stånd, beror på att vattenpartiklarna polariserats och
ordnats på ett särskilt sätt. Polarisation bör emellertid i analogi
härmed ha förekommit redan hos ismolekylerna. Faraday föres
så till tanken, att all influens äger rum blott mellan
angränsande partiklar och att elektrisk avståndsverkan aldrig
uppträder utan förmedling av mellanliggande media.
Denna nya teori stod i strid med den allmänt gängse
uppfattningen, enligt vilken elektriska laddningar oförmedlat utöva
influens på avlägsna kroppar. Faraday säger själv, att han
tvekat länge, innan han velat bryta med de gamla
föreställningarna, på vilka så framstående män som Epinus, Cavendish
och Poisson byggt sina teorier, men talrika experiment hade
befästat hans åsikt. Som avgörande till förmån för sina egna idéer
ansåg han de försök, som visa, att influensverkan ej försiggår i
räta linier utan efter krökta kurvor — han kallade dem »lines of
inductive force». — Han fann nämligen, att han genom influens
kunde elektrisera en isolerad kula, även om denna befann sig
bakom en jordad ledare och därigenom var skyddad från direkt
inverkan.
Faraday fortsatte därefter med försök över de elektriska
kraftliniernas förlopp i olika ämnen och fördes vidare att
undersöka, om olika dielektrika utöva något specifikt inflytande på
den influens, som de förmedla. Han använde därvid en sfärisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
