Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elektronens egensvängningar i förtunnade gaser av fil. dr. S. Benner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fältspolarna; den strömstyrka, vid vilken man teoretiskt skulle
få resonans mellan elektronerna och det elektriska fältet, har
betecknats med Ikrit. Som ordinata ha avsatts storheter,
proportionella mot kapacitetsändringen och ledningsförmågan. De
observerade kurvorna äro som synes av samma typ som de
teoretiska i fig. 1—2. Även beträffande flera detaljer, t. ex. formen
på kurvan för ledningsförmågan, erhölls god överensstämmelse
(se sid. 33). Vissa hittills oförklarade egendomligheter iakttogos
dock även, t. ex. den på fig. 4 synliga förskjutningen av
ledningsförmågans maximum från det teoretiska värdet Ikrit. Denna
förskjutning växte regelbundet med växande emission hos
glödkatoden och kunde uppgå till 25 %. Ett par andra oförklarade
fenomen voro dels en i många fall uppträdande diskontinuerlig
ändring av galvanometerutslaget då vridkondensatorn i
resonanskretsen ändrades, dels att ledningsförmågan ej, som man kunnat
vänta, var proportionell mot glödkatodens emission utan växte
betydligt hastigare.
I tiden mellan de två ovan refererade arbetena faller dels ett
arbete av fransmannen H. Gutton (1929—1930), vilket skall
refereras längre fram, dels ett av engelsmännen Appleton och
Childs (1930). De senare använde en plattkondensator i
förtunnad luft; elektroner, som antingen utsänts från en glödkatod eller
från katoden i en glimurladdning, skickades in mellan plattorna
från sidan. Då mätkondensatorn inkopplades i en resonanskrets
för några m våglängd, och strömstyrkan i en magnetfältspole, som
omgav försöksröret, varierades, erhöllos variationer i
ledningsförmågan, som i huvudsak stämde med teorin. Emellertid hade den
experimentella kurvan utom ett huvudmaximum, vars läge mycket
väl stämde med det teoretiska värdet, några smärre maxima på
vardera sidan om huvudmaximet. Detta förklara författarna
med otillräckligt elektrostatiskt skydd.
Appleton och Childs utförde även synnerligen intressanta
undersökningar över kapacitetsändringen och ledningsförmågan
utan magnetiskt fält vid stora elektrontätheter; försöksresultaten
tolkades med hjälp av Langmuirs skiktteori (1924). Denna del
av arbetet faller dock något utom ramen för denna artikel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
