Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elektronens egensvängningar i förtunnade gaser av fil. dr. S. Benner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Experimentellt enklare är emellertid att, liksom förut nämnts vid
de magnetiska egensvängningarna, hålla fältets frekvens konstant
och variera egenfrekvensen. Det senare kan, enligt teorin, ske
genom att ändra ionisationstätheten i plasmat, vilket kan ske
genom att variera strömstyrkan i den urladdning, som går genom
gasen. Kapaciteten och ledningsförmågan mellan
mätelektroderna komma då, som funktion av urladdningsströmmen, att
variera enligt kurvor liknande dem i fig. 1—2 för den magnetiska
resonansen.
En serie försök av detta slag ha utförts av fransmännen C. och
H. Gutton, delvis tillsammans med J. Clément (1927—1930).
Deras försöksanordning var följande. Genom ett cylindriskt
glasrör, fyllt med förtunnad gas, sändes en högfrekvensurladdning
med en våglängd om c:a 100 m. Två metallplattor, en på vardera
sidan om rörets mittparti, inkopplades i ett Lechersystem för
2—5 m våglängd i vilket inducerades svängningar av en
elektronrörsoscillator. Genom upptagning av en resonanskurva dels med,
dels utan ionisation konstaterades elektronernas inflytande på
kapaciteten och ledningsförmågan mellan plattorna. (Genom ett
särskilt försök påvisades, att detektorn ej rönte direkt inverkan
av högfrekvensurladdningen genom röret.) Då
urladdningsströmmen och därmed ionisationen varierades (som mått därpå
användes strömstyrkan mellan två i glasröret insmälta sönder vid given
potentialdifferens), erhöllos kurvor av det väntade utseendet (se
fig. 5). Det värde på ionisationen, för vilket man fick resonans
mellan fältet och elektronerna (varvid kapacitetsändringen var
noll) steg med antagande våglängd. Detta stämmer kvalitativt
med ekv. (4). Någon kvantitativ jämförelse mellan
försöksresultaten och denna ekvation (eller Tonks senare härledda
noggrannare formler) är ej möjlig, då absolutvärdet på N ej är känt.
Om elektronerna påverkas av ett konstant magnetiskt fält, får
man, i fullkomlig analogi med Zeemaneffekten, en uppdelning av
egenfrekvensen i två, den ena större och den andra mindre än den
ursprungliga. Detta fenomen observerades av H. Gutton 1929
och kunde t. o. m. användas för en approximativ beräkning av
e/m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
