Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om vågföreställningens betydelse för atomteorien av prof. O. Klein
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
teorien samlade kunskapen om atomprocesserna, som vi nu skola
se, i en liknande situation, i det atomernas stationära tillstånd
kunna uppfattas som ett slags interferensfenomen.
ATOMERNAS STATIONÄRA TILLSTÅND SOM EGEN-
Vid sökandet efter de lagar, som behärska atomfysiken
uppställde Bohr det kravet, att dessa lagar, trots den skarpa
kontrasten mellan de stationära tillstånden och våra vanliga fysiska
föreställningar, måste äga en sådan inre släktskap med den
klassiska fysikens lagar, att alla användningar av teorien på fenomen,
där de kvantteoretiska diskontinuiteterna icke göra sig gällande,
ge de klassiska resultaten. Denna korrespondensprincip har
otvivelaktigt utgjort det kraftigaste verktyget för framträngandet
på atomteoriens område och har även direkt lett till det
stora framsteg med avseende på formuleringen av de
kvantteoretiska lagarna, som Heisenberg uppnått. Emellertid hade
man — särskilt vid atomer med en enda elektron — lyckats vinna
viktiga resultat med hjälp av en mera detaljerad användning av
den klassiska mekaniken vid beskrivningen av de stationära
tillstånden än korrespondensprincipen strängt taget kunde berättiga
en till, i det dessa tillstånd utvaldes ur de mekaniskt möjliga
rörelserna med hjälp av så kallade kvantvillkor. Denna del av
teorien, som i allmänhet icke för till strängt riktiga resultat, kommer
i intressant belysning om den betraktas i ljuset från den ovan
omtalade analogien mellan partiklars rörelser i kraftfält och
våggruppers gång genom brytande medier.
Låt oss taga det typiska fall, då atomen består av en lätt
partikel, en elektron, som enligt mekanikens lagar skulle utföra en
rent periodisk rörelse omkring den relativt tunga, praktiskt taget
stillastående atomkärnan. I detta fall numreras de stationära
tillstånden med hjälp av ett enda helt tal, n, som bestämmes
genom formeln
SVÄNGNINGAR.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
