Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om vågföreställningens betydelse för atomteorien av prof. O. Klein
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
där p, som ovan, betecknar partikelns rörelsemängd uppfattad
som funktion av dess ortskoordinater och totalenergi och ds ett
banelement. Tecknet (j) skall antyda, att integrationen tänkes
utsträckt över hela den slutna bankurvan. Slutligen betecknar h
den Planckska konstanten. Kvantvillkoret består just i att
integralen på högra sidan av (6), som i mekaniken antages vara
godtycklig, sättes lika med ett helt tal. Ur formeln kan man uträkna
de till olika n-värden hörande atomenergierna, vilka tydas som de
stationära tillståndens energier.
Då vi i formlerna (2) knöto en partikels energi och rörelsemängd
till ett svängningstal och ett vågtal kunde vi lämna
proportionsfaktorn obestämd. Låt oss nu med de Broglie jämföra vårt
mekaniska eller rättare kvantmekaniska problem med en
vågutbredning, där denna faktor sättes lika med Plancks
verkningskvantum h, med vilket den i alla fall har dimensionen gemensam.
Den vågrörelse, vi sålunda betrakta, motsvarar tydligen en
brytningsförmåga, som är så stor, att strålarna gå tillbaka i sig själva.
I ett sådant »medium» kan man ha en vågrörelse, som håller sig
kvar i omgivningen av den punkt, som representerar atomkärnan.
En dylik vågrörelse kan alltid uppfattas som en superposition av
s. k. egensvängningar, som kännetecknas därvid, att de ha var
sitt bestämda svängningstal. Gäller det t. ex. ljudvågor,
representera egensvängningarna de möjliga rena tonerna, medan en
godtycklig vågrörelse i mediet ger anledning till ett sammansatt
ljud. Vid »spektralanalys» av en sådan godtycklig vågrörelse är
det just egensvängningarna, som ge sig till känna.
Med en viss tillnärmelse kan nu en egensvängning kännetecknas
därvid, att en sluten stråle innehåller ett helt antal vågor. Bäst
känd är denna och liknande regler från svängande strängar.
Tänker man sig sålunda en i sig själv sluten sträng, som sättes i
svängning medelst en stämgaffel, är villkoret för resonans mellan
stämgaffeln och strängen tydligen, att en från stämgaffeln
utgången våg, efter att den gått runt strängen, återkommer till
stämgaffeln i fas med dennas ögonblickliga utslag, vilket juts fordrar
att strängen innehåller ett helt antal vågor. Detta villkor för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
