Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om vågföreställningens betydelse för atomteorien av prof. O. Klein
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nått just en sådan åskådligt kausal beskrivning av
atomprocesserna, som vi varit vana vid i den äldre fysiken t. ex. vid frågan
om ljuset, där visserligen partikeluppfattningen visat sig vara
otillräcklig men funnit sin fulla ersättning i den lika åskådliga
föreställningen om ljusvågorna. Kanske var det överdriven
försiktighet när Bohr menade, att man i atomteorien måste vara beredd
på att ha nått den yttersta gränsen för den åskådliga
naturbeskrivningen, i det Schrödinger tycktes ha funnit den påtagliga
realiteten bakom Heisenbergs abstrakta formler.
Emellertid är det icke svårt att se, att en sådan uppfattning,
som för övrigt under en kort tid förfäktats av Schrödinger
själv, är mycket långt ifrån att träffa situationens kärna. Sålunda
vilar ju hela den nyare atomteorien på upptäckten av de bestämda
i alla atomer lika elektronerna, medan enligt Schrödingers teori
en våglösning, som representerar en elektron så småningom skulle
spridas över ett större och större rumsområde. Den enda
tydningen av vågmekaniken, som står i överensstämmelse med
erfarenheten, är en statistisk uppfattning längs de linjer, som från
början kännetecknat kvantteorien. Till en sådan uppfattning av
vågmekaniken kommer man också omedelbart, om man tar sin
utgångspunkt i den Heisenbergska teorien. Medan man härvid
kan säga, att Heisenbergs teori lämnar en metod till beräkning av
alla möjliga storheters medelvärden i de olika stationära
tillstånden, ger Schrödingers vågekvation själva de
fördelningsfunktioner, som bestämma sannolikheterna för olika möjliga resultat vid
en given försöksanordning. I ett interferensförsök lämna sålunda
de Schrödingerska »elektricitetsmängder», som komma på spektra
av olika ordning, ett mått på sannolikheterna för, att man vid
försök skall finna hela »elektronen» i den ena eller andra av de
repsektive ordningarna.
Kvantmekanikens avvikelse från det vanliga kausala
beskrivningssättet illustreras på ett lärorikt sätt genom de av Heisenberg
uppställda s. k. osäkerhetsrelationerna, vilka, som Bohr visat,
lätt kunna härledas ur formel (5). Enligt vågmekaniken måste
de Broglies relationer (2) tillsammans med
superpositionsprincipen betraktas som en sträng naturlag, medan däremot den van-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
