Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Albert A. Michelson av fil. lic. Anna Beckman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ning över Newtons färgringar ökade avståndet mellan linsen och
glasplattan och därvid konstaterade att det gula Na-ljuset
innehåller två olika våglängder. Michelsons interferometer, som
betjänar sig av »interferens vid lika lutning» kan användas vid
betydligt längre vägskillnad mellan de interfererande strålarna
än Newton-Fizeaus metod, som grundar sig på »interferens vid
lika tjocklek». När därtill kom att Michelson icke endast iakttog
interferensringarnas periodiska försvinnande utan även med högt
uppdriven observationsförmåga lade märke till om de visade sig
med större eller mindre skärpa, så lyckades han draga ingående
slutsatser om det använda ljusets sammansättning och om
spektrallinjernas bredd.
Redan 1887 hade Michelson och Morley kunnat påvisa att
den röda vätelinjen är dubbel. Några år senare fann Michelson
efter noggrannare undersökning att Ha består av två linjer på
ett inbördes avstånd av 0.14 Å. E. och med intensiteter, som
förhålla sig som 10 : 7. Han konstaterade vidare att även Hp är
dubbel och komponenternas avstånd = 0.08 Å. E., ett resultat,
som först omkring 30 år senare bestyrktes genom Gehrckes
och Laus mätningar med ett Lummer-Gehrckes
interferensspektroskop. Michelson analyserade sålunda flera
spektrallinjer och upptäckte i många fall en komplicerad struktur även hos
linjer, som förut ansetts vara enkla. Dessutom undersökte han
också temperaturens inflytande på linjernas bredd. Genom sin
upptäckt av spektrallinjernås struktur har Michelson öppnat
vägen till helt nya forskningsområden.
År 1896 upptäckte Zeeman det fenomen som efter honom fått
namnet zeeman-effekten. Det består som bekant däri, att
spektrallinj er uppdelas i flera komponenter, om ljuskällan utsattes
för ett starkt magnetiskt fält. Enligt Zeemans första iakttagelse
märktes endast en utbredning av linjerna, då det magnetiska
fältet verkade; Lorentz, som behandlade problemet teoretiskt,
kunde visa att man hade rätt att vänta en upplösning av
linjerna i två eller tre komponenter. Följande år iakttog Zeeman i
överensstämmelse härmed linjeuppdelning i både dubletter och
tripletter. Han använde vid denna undersökning ett konkav-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
