Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Energiutbytet mellan gasmolekyler och fasta kroppar av amanuens E. Fredlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Man har kallat denna adsorption för modifierad adsorption.
Bindningen mellan ytan och gasskiktet får i detta fall närmast
en kemisk karaktär.
Man kan sålunda karakterisera uppbyggandet av gasgittret
som en verkan av de kemiska valenskrafterna. På analogt
sätt vill man i den egentliga adsorptionen se en följd av de
vanliga attraktionskrafter som t. ex. verka mellan
molekylerna i en gas, d. v. s. de van der Waalska krafterna.
Dessa krafter söker som bekant Keesom härleda ur ett elektriskt
moment hos molekylen. I det enklaste fallet antages alltså
molekylen vara en dipol, i det allmänna fallet en multipelpol. Genom
ömsesidig inverkan inställa sig molekylerna så, att där i
medeltal kommer att uppstå en attraktion mellan dem: Keesoms
rikteffekt. Detta betraktelsesätt stöter emellertid omedelbart på
svårigheter, t. ex. när det gäller attraktionen mellan molekyler
som visats sakna elektriskt moment. För att undgå dessa
svårigheter utarbetade Debye teorien om det inducerade elektriska
momentet: Debyes induktionseffekt. Emellertid visar en
närmare beraktelse att ej heller den Debyeska teorien är mäktig
att tillfredsställande redogöra för förloppet t. ex. vid ädelgaserna
och de vanliga homopolära molekylerna H2, N2, 02 m. fl.
Ytterligare en möjlighet till förklaring av van der
Waal-krafternas natur framspringer ur den kvantmekaniska behandling
London (1929) givit problemet. Han påvisar där vid sidan av
Keesoms rikteffekt och Debyes polarisationseffekt existensen
av en tredje sorts krafter, som sammanhänga med en växelverkan
mellan de olika molekylernas inre elektronrörelse: Londons
dispersionseffekt. I de fall där teorien varit mäktig en prövning som
t. ex. för ädelgaserna och för väte, ger den den rätta storleken
på van der WAALkraften. Tillsammans med Polanyi har
London (1930) skisserat en teori för adsorptionen där de visa,
att de vid den normala adsorptionen verksamma krafterna på
denna väg kunna få sin tvångsfria förklaring.
Ur betraktelserna över det adsorberade gasskiktet och dess
natur yppar sig en möjlighet till systematik av de olika
undersökningarna över ackomodationskoefficienten. 1) Energiutbytet mel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
