Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vattenångans kondensation i atmosfären och molnens konstitution av docent H. Köhler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
E. Warburg kompletterade 1886 denna undersökning genom
införandet av en elektrisk laddning och visade att en sådan sänker
ångspänningen över den sfäriska ytan. J. J. Thomson utförde
1888 samma räkning och drog dessutom slutsatser därur angående
kondensationen. E. Warburgs resultat återgivas i
nedanstående formel, varest e betecknar ett elektriskt elementarkvantum
och i övrigt samma beteckningar som ovan använts:
2sv’ v’-12
Genom W. Thomsons formel var alltså redan förklaringen given
till omöjligheten av kondensation utan kärnor, då en oändligt
liten radie skulle erfordra ett oändligt stort ångtryck.
Molekylerna äro ju icke oändligt små, men så små att en oerhörd
övermättning skulle erfordras för dimbildning. Genom J. J. Thomson var
det klarlagt, att till exempel luftjoner kunde tjänstgöra som
kondensationskärnor. Genom försök av Thomson själv och genom
de klassiska försöken av Wilson bekräftades detta. Men
samtidigt framgick det, att kondensationen på negativa joner fordrade
en övermättning av 4 gånger och för kondensation på positiva joner
8 gånger. Oaktat man i atmosfären aldrig funnit denna höga
övermättning och överhuvud taget ytterst sällan med full
säkerhet kunnat konstatera någon övermättning alls, vann såväl
bland fysici som meteorologer »jonkondensationsteorien» fast
fot. Jonmängden avtog ju vid bildning av moln och dimma och
stigande fuktighet. Föreställningarna om jonernas betydelse
som kondensationskärnor i atmosfären blevo så rotfästade, att
icke ens Lenards grundliga undersökningar över komplexa
molekyler tyckes ha förmått rubba dem. Lenard påvisade dock, att
hygroskopiska kärnor alltjämt regenereras i atmosfären och att
deras elektriska laddning spelade en underordnad roll, men att
deras storlek — radien — var utslagsgivande. Enligt Lenard var
alltså bäraren av laddningen huvudsaken icke laddningen. Att
Wilsons försök kom att spela denna — väl ödesdigra roll — för
våra föreställningar om molnbildningen ligger kanske i den makt,
ett elegant försök alltid visar sig besitta, och i Thomsons teoretiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
