Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vattenångans kondensation i atmosfären och molnens konstitution av docent H. Köhler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dropparna kunde tänkas sammanflyta två och två, när de nått
bestämda storlekar. Dessa storlekar måste alltid vara desamma
och dessutom måste deras massor förhålla sig som 2:3:5:7.
Genom en dylik koagulation förändrades ju icke koncentrationen
men däremot partikelstorleken. Så förklarades lätt såväl
gruppfördelningen som det faktum att saltkoncentrationen ofta visade
samma värde. Till denna min hypotes om koagulation bidrog i
hög grad den omständigheten, att man i England på 1870-talet
publicerat regnanalyser på Cl. När jag undersökte dessa,
befanns, att Cl-kvantiteten i dessa regnanalyser i medeltal uppvisade
3.36 mg per liter vatten. Avvikelsen från mitt medelvärde var
obetydlig. Därav var det ganska tydligt, att en kontinuerlig
kondensation till regndroppsstorlek icke kunde förekomma.
Därigenom var det påtagligt att draga den slutsatsen, att en
koagulation efter de angivna lagarna måste äga rum. Emellertid erhölls
undantag från koncentrationen 3.5 mg per liter vatten. Nu gjorde
jag äntligen en undersökning av analysmaterialet för att söka en
förklaring av undantagen och gjorde då den märkliga upptäckten,
att även Cl-mängderna visade en gruppfördelning.
Klormängderna kunde nämligen uttryckas genom 3.591 2W, där n är helt tal.
Enligt detta skulle endast en Cl-grupp finnas. Genom detta
faktum komplicerades problemet. Antingen kunde man nu tänka
sig en urkärna. Denna uppdrevs ur havet. Genom koagulation
av droppar och upplösning av moln, som innehöllo koagulerade
droppar kunde saltpartiklarnas fördelning i atmosfären bliva som
2n. Eller man kunde tänka sig, att de partiklar, som uppdrevos
ur havet förhöllo sig som 2n. Författaren stannade vid det senare
alternativet. Redan 1922 hade jag slutit mig till, att
saltpartiklar, som voro mycket små, borde ur havet föra proportionellt mera
Mg än större partiklar. Nu ha analyser på Zugspitze visat, att
Mg-mängden stiger med avtagande Cl-koncentration enligt
undersökningar av Lipp. Då koncentrationen måste bliva en följd
av partikelstorleken, skulle alltså dessa analyser ha givit ett
belägg för att de droppar, som drivas upp ur havet, förhålla sig
som 2n. Märkvärdigt nog synes detta också styrkas genom
dropp-mätningarna. Många iakttagelser tyda på, att det kan uppstå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
