Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nyare undersökningar av de ferromagnetiska metallernas fysikaliska egenskaper av prof. G. Borelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fig. 6 några kurvor för magnetiseringen som funktion av
temperaturen vid olika konstanta fältstyrkor. Vid vanlig temperatur
når magnetiseringen med stigande fältstyrka ett inom
felgränserna konstant mättningsvärde, vilket är det typiskt
ferromagne-tiska fallet. Vid tillräckligt hög temperatur växer däremot
magnetiseringen proportionellt med fältstyrkan, vilket är
karakteristiskt för det paramagnetiska tillståndet. Övergångstemperaturen
mellan dessa tillstånd kallas Curiepunkten (0) och ligger för Ni
vid cirka 360, för Fe vid 760 och för Co vid 1390° C. Det vållar
emellertid som senare skall visas betydande svårigheter att
entydigt definiera denna temperatur.
Avsätter man mättningsintensiteten I vid olika absoluta
temperaturer T i förhållande till den för absoluta nollpunkten
extrapolerade mättningsintensiteten I0 som funktion av T/0 så
erhålles för de tre ferromagnetiska metallerna (vilket först
påpekats av Curie), och även för många av deras legeringar, kurvor,
som äro mycket nära identiska. Vi visa detta i figur 2 för Fe,
Co och Ni efter en sammanställning av Tyler. En ferromagnetisk
metalls mättningsintensitet bestämmes således av endast två
individuella konstanter I0 (eller a0) och 0.
MAGNETISERINGEN VID LÅGA TEMPERATURER.
WE1SS OCH BOHRS MAGNETONER.
Weiss och hans medarbetare ha, delvis i samarbete med
Kamerlingh Onnes, ägnat mättningsintensiteten vid låga
temperaturer ett särskilt intresse. Vid sina första mätningar fann
Weiss att de till den absoluta nollpunkten extrapolerade
mättningsmomenten per gramatom hos Fe, Co och Ni förhöllo sig
som 11:9:3. Härav och av vissa erfarenheter från
paramagnetiska salter och lösningar slöt sig Weiss till förefintligheten av
ett allmänt atomärt enhetsmoment, den Weiss’ska magnetonen
av storleken 1126 m. e. Senare undersökningar, även sådana
av Weiss själv, ge emellertid intet stöd för denna hypotes. Vi
meddela här nedan resultaten av en undersökning av Weiss och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
