Kosmos / Band 11. 1933 / 141 Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Högspänningsmetoder för atomsprängning av docent G. Ising

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

HÖGSPÄNNINGSMETODER FÖR

ATOMSPRÄNGNING.

Av Gustaf Ising.

Upptäckten (Rutherford 1919), att alfastrålarna från
radioaktiva ämnen kunde spränga sönder atomkärnan i en del
element, ledde tämligen omedelbart till tanken att söka
åstadkomma kanalstrålar av liknande hastighet, för att med dem
utföra sprängningsförsöken i större skala och under mera
växlande betingelser. Härför ansågs emellertid till en början
mycket höga spänningar vara nödvändiga: så äga t. ex. de av
polonium utsända alfapartiklarna, vilka höra till de
medelsnabba, en hastighet, som motsvarar den dubbelladdade
heliumionens passage genom ett potentialfall av 2.6 millioner
volt; en envärdig ion skulle alltså behöva passera en
potentialskillnad av 5.2 mill. volt för att uppnå samma rörelseenergi.
Senare ledde den av ryssen G. Gamow[1] på basis av
Schrödingers vågmekanik uppställda teorien för atomkärnan till
slutsatsen, att lätta ioner redan vid betydligt mindre energi
borde kunna i märkbart antal intränga i atomkärnor. Detta
gav engelsmännen J. D. Cockcroft och E. T. S. Walton mod
att med relativt låg spänning (några hundra tusen volt)
försöka åstadkomma artificiell atomsprängning, ett försök som
1932 ledde till fullständig framgång, varom mera nedan.

Fördelen med konstgjorda strålar vore flerfaldig. Först och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>