Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Högspänningsmetoder för atomsprängning av docent G. Ising
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
håll och endast kunde tolkas såsom beskrivna av positiva
partiklar, ägande ungefär samma massa och laddningsbelopp
som vanliga elektroner. Upptäckten är senare bekräftad från
många håll; positiva elektroner (»positroner») erhållas
företrädesvis ur ämnen med hög atomvikt, t. ex. bly, då dessa utsättas
för den kosmiska strålningen eller för mycket hård
gammastrålning, exempelvis från Th C". Man har tolkat deras
uppträdande genom hypotesen, att ett ljuskvantum av stor
energi kan transformeras till ett elektronpar (±), då det
träffar en (tung) atomkärna. Ett visst experimentellt stöd får
denna uppfattning i en del med Wilson-kammare tagna
fotografier av parvis uppträdande elektronbanor, vilka äro krökta
åt motsatta håll och synas utgå från samma punkt.
De första artificiella atomsprängningarna utfördes under
första halvåret 1932 av Cockcroft och Walton.1 De
bombarderade en del olika ämnen med vätekanalstrålar av energi
upp till 600 kV och funno därvid, att särskilt litium, bor och
fluor utsände talrika aZ/a-strålar.2 Alfa-strålarna påvisades på
tre olika sätt: med scintillationsskärm, Wilson-kammare och
med en tunn ionisationskammare, kopplad till en
förstärkareanordning av den typ, som (1931) konstruerats på
Cavendishlaboratoriet av Wynn-Williams och Ward. Den sistnämnda
metoden var av vikt, därför att den medgav upptagandet av
partiklarnas fullständiga ioniseringskurva och dymedelst
otvetydigt visade deras identitet med alfa-strålar från radioaktiva
ämnen. Strömmen till den »måltavla», vars sprängning skulle
studeras, kunde uppdrivas till c:a 5 • 10~6 ampere och bars till
ungefär lika delar av väteatom-ioner (protoner H1) och
vätemolekyl-ioner (H21).
I de första försöken studerades särskilt litium, som befanns
utsända alfa-strålar av 8.4 cm räckvidd. Utbytet var
märkbart redan vid omkring 100 kV och steg hastigt med
spänningen. En approximativ utbytesberäkning, utförd under anta-
1 Nature 129 (1932), s. 649 (30 april); Proc. roy. soc. 137 (1932). s. 229.
2 Vid tidigare sprängningsförsök med hjälp av radioaktiva ämnen hade ju
omvänt beskjutning med alfastrålar gett upphov till protoner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
