Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Molekylstrålar av dr. R. Schurmann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
metoden för ett direkt experimentellt avgörande mellan den klassiska teoriens och kvantteoriens fordringar.
En stråle av atomer med magnetiskt moment sändes genom ett inhomogent magnetfält. Intensiteten mättes tvärs genom strålen (fig. 13). Med en enkvantig atom eller molekyl skulle, för det fall att alla strålmolekyler hade samma hastighet, strålen (fig. 14 a) i magnetfältet uppdelas i två diskreta strålar (fig. 14 b). Molekylerna med parallellt till fältet orienterade moment borde dragas mot det starkare fältets sida, de antiparallella i motsatt riktning. Enligt den klassiska teorien borde man icke erhålla en dylik uppdelning av strålarna utan i stället ett utdraget band med konstant intensitet (fig. 14 c). Om icke
alla molekyler hade samma hastighet skulle man enligt kvantteorien få en intensitetsfördelning med två skilda maxima och ett minimum vid strålens ställe utan fält (fig. 15), varemot magnetfältets inkopplande enligt den klassiska teorien enbart borde förorsaka en breddning av strålen (fig. 16).
I varje fall skulle den klassiska bilden kvalitativt skilja sig väsentligt från den kvantmässiga, även om försöket skulle göras med Maxwellfördelningen. Man måste nämligen i det klassiska fallet få ett brant maximum vid stället för den oavböjda strålen, i det kvantteoretiska fallet däremot ett intensitetsmimmum vid samma ställe.
Fig. 15.
Fig. 16.
Den magnetiska uppspaltningen av en stråle med Maxwells hastighetsfördelning.
Fig. 17. Resultatet av Stern-Gerlach-experimentet med silver.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
