Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Metoder för strålningsmätning vid Radiumhemmets Fysiska laboratorium av fil. dr. R. M. Sievert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Freund (1904) samt Bordier och Galimard (1906) strålarnas förmåga att frigöra jod i en 2 %-ig lösning av jodoform i kloroform, Kienböck svärtningen av brömsilverpapper, Schwarz (1907) utfällning av kalomel i en blandning av kvicksilverklorid och ammoniumoxalatlösningar ock Sabouraud-Noiré och Bordier färgförändringar hos tabletter innehållande bariumplatinacyanid. Bestämningar av radiummängden i för medicinskt bruk avsedda radiumpreparat skedde vanligen enligt ionisationsmetoden, men för mätning av strålningsintensiteten på de korta avstånd från preparaten, som förekommo vid radiumbekandlingar, funnos inga användbara metoder. Endast genom approximativa beräkningar kunde man få en uppfattning om den terapeutiskt verksamma strålningens intensitet och fördelning inom det bestrålade området.
För bestämmandet av röntgenstrålarnas kvalitet användes under seklets första decennium ett flertal olika metoder. Sålunda mätte Walter strålarnas genomträngningsförmåga genom att observera svärtningen under en blyskiva, försedd med hål, i vilka platinableck av olika tjocklek voro inlagda. Benoists och Wehnelts hårdhetsmätare åter bestodo av aluminiumtrappor, vilka, tillsammans med ett silverfiltrum av 0.1 i mm tjocklek, exponerades på en fotografisk plåt. Den punkt på trappan, som gav samma svärtning som vid silverplåten, försköt sig vid förändring av strålarnas hårdhet och ansågs giva ett mått på kvaliteten. Denna senare anordning men med platina i stället för silver har föreslagits även av Röntgen själv. Christen begagnade sig av halvvärdesskiktet (jmf. sid. 190) i vatten eller bakelit såsom mått på strålarnas kvalitet. Bauer och Klingeleuss synas hava varit de första, som inom röntgenterapien använde den indirekta kvalitetsbestämning, som numera allmänt tillämpas, nämligen den att direkt eller indirekt mäta toppspänningen vid röntgenröret.
En viss förbättring av mättekniken inom isynnerhet röntgenterapien ägde rum strax före och under världskriget, då ionisationsmetoden började vinna insteg samtidigt som selencellen (Furstenau 1915) under en kortare tid uppträdde i marknaden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
