Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vilhelm Carlheim-Gyllensköld som jordmagnetiker av lektor Kurt Molin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gauss beräknade med värden från 7 parallellcirklar med 12
ekvidistanta punkter på vardera de 24 koefficienterna till och
med 4:e ordningen — B§\ . . . 14 stycken och A(*\ . . . A^}
10 stycken — och betraktade dessa tal som elementen i den
allmänna jordmagnetiska teorien. Metodens matematiska förtjänst
att sammanföra de obekanta A®, i grupper medför
olägenheten, att i stället för observerade värden måste användas ur
kartorna interpolerade.
Gauss’ teori ger stöd åt föreställningen om endast en magnetisk
axel; utan framgång försökte Hansteen 1855 ånyo sin hypotes
om två magnetiska axlar. Sabines intensitetskartor fullständigade
det observationsmaterial, som Gauss behövde för sina
konstantberäkningar, och dessa komma därför att gälla för epoken 1830.
Förnyade konstantberäkningar baserade på större
observationsmaterial ha verkställts för epoken 1829 av Erman och Petersen,
för 1880 av Quintus Icilius och för 1885 av Neumayer och Adolf
Schmidt var för sig. Härmed äro de epoker angivna, för vilka
värden på A%\ B„} voro publicerade vid tiden för
Carlheim-Gyllenskölds behandling av problemet om den sekulära
variationen. För att försätta oss till denna tidpunkt må anföras, att
teorier, som med hypoteser om en rörelse hos jordens magnetiska
axel förmenade sig giva besked om förgångna och kommande
tillstånd i det jordmagnetiska fältet, icke hade besannats. Alla
försök av detta slag hade det gemensamt, att man på förhand
utgick från bestämda antaganden om det magnetiska tillståndet i
jordens inre och därefter proberade, om hypotesen läte förena sig
med verkligheten. Vid sidan om dessa teorier begagnade man sig
för att uttrycka de jordmagnetiska elementens variation med tiden
av empiriska formler, uppställda för orter med observationer
under längre tidsintervall. Dessa formler hava formen antingen
av algebraiska polynom eller trigonometriska serier, vilka
sistnämnda giva rum åt rätt godtyckliga antaganden om
periodiciteten hos sekulärvariationen. Utsträckes sådana formlers
giltighet över längre tid eller appliceras de å avlägsna orter,
uppträda som regel betydande avvikelser mellan observerade och
beräknade värden, ett förhållande som är välkänt för alla som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
