Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vilhelm Carlheim-Gyllensköld som jordmagnetiker av lektor Kurt Molin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sysslat med epokreduktioner. Gauss’ hypotesfria teori omfattar
förändringar i ett godtyckligt yttre rum och leder till kännedom
om konstanterna A%\ B$ för bestämda epoker, men teorien
lämnar förändringarna i avseende på tiden obeaktade, vilka Gauss
menar böra först empiriskt studeras. I ett brev 1832 till
astronomen Schumacher skriver Gauss: »Allein was soll man von den
ungeheuren Aenderungen, die seit ein paar Jahrhunderten
stattfinden, denken? — Ich habe immer diese ungeheure Aenderungen
wie etwas sehr merkwiirdiges betrachtet.» I »Populäre
Vorlesungen uber wissenschaftliche Gegenstände» 1848 skriver Bessel
om svårigheterna att lösa problemet på grundval av den
allmänna teorien med förhanden var ande material.
1895 utkommer i Berlin L. A. Bauers dissertation, utgörande
ett försök att ur enhetlig synpunkt ordna observationsmaterialet
av D och I. Han uppritar den kurva, som nordändan av en i
sin tyngdpunkt upphängd fritt rörlig magnetnål beskriver på en
del av en klotyta till följd av sekulärvariationen i D och I, varvid
nålen själv beskriver en konisk yta. Till grund ligga de under lång
tid fortlöpande observationsserierna från en del orter som Paris,
London, Rom m. fl., men det ligger i sakens natur, att endast en
ringa del av jordytan blir representerad. Bauer tror sig kunna
fastslå, att nålens nordända från upphängningspunkten sett
genomlöper nämnda kurva i riktning medsols. 1897 publicerar
H. Fritsche sin kritik och påstår, att av honom undersökta 204
rörelser endast 63 ske medsols eller för ett ekvatoriellt bälte av
36 undersökta 17 medsols, då värden interpolerats ur kartor
konstruerade för epokerna 1600, 1650, 1700, 1780, 1842, 1855.
Men 1895 torde Bauers undersökning ha betytt ett framsteg,
då dess resultat — huvudsakligen baserade på europeiska
förhållanden — giver stöd åt den uppfattningen, att den från
dagsperiodisk variation och störning befriade delen av det
jordmagnetiska fältet förskjutes över jordytan. För
Carlheim-Gyllensköld stod det klart, att enda tillförlitliga grundvalen för en
teoretisk undersökning var Gauss’ analytiska framställning av
jordmagnetiska potentialen, och det gällde att studera A%\
som funktioner av tiden. Hur enkel denna tankegång än syntes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
