Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fasta lösningar med variabelt atomtal i elementarcellen av docent Gunnar Hägg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ringen antages försiggå dels genom förskjutning av ioner från en
mellangitterplats till en annan och dels genom övergång av ioner
till ett närbeläget »hålrum», varvid alltså ett nytt sådant uppstår,
där den förskjutna ionen förut befann sig. — En tredje
felordningsmöjlighet innebär att atomer av ett slag ha bytt plats med atomer
av annat slag. Denna är emellertid mindre sannolik i ett polärt
gitter på grund av att laddningsanhopningen då blir för stor vid
felordningsställena.
Enligt de föreställningar, som utvecklats av bland andra Fajans
och Reis, är det huvudsakligen ionernas storlek, laddning och
polarisationsegenskaper, som äro bestämmande för deras rörlighet i ett
kristallgitter. Härvid inverkar mindre absolutvärdet hos dessa
egenskaper utan huvudsakligen deras förhållande till motsvarande
egenskaper hos gittrets övriga ionslag. Sålunda bidraga liten
relativ verkningsradie, laddning och polariserbarhet till stor
ionrörlighet.
I en polärt uppbyggd mellanrumslösning bör, på grund av det
stora antalet »hålrum», ionerna vara lätt förskjutbara. Som
framgått av det föregående, fordrar också uppkomsten av en sådan
mellanrumslösning att de inlagrade ionerna äga liten relativ radie
och polariserbarhet. Härigenom förefinnes i allmänhet även
övriga villkor för stor ionrörlighet. I enlighet härmed visa också
de polära mellanrumslösningarna ofta hög ionledningsförmåga.
Ett exempel härpå utgör a-Ag2HgJ4, som är en kationledare, där
ca. 94 % av strömmen transporteras av Ag+1-ioner och återstoden
av Hg+2-ioner (32). Ionledningsförmåga behöver, dock ej
nödvändigtvis föreligga hos mellanrumslösningar. Exempelvis har
sådan ej kunnat påvisas hos kubiska natrium-volframbronser
upp till 350° (26).
Större intresse än ionledningen erbjuder studiet av de
ickemetalliska mellanrumslösningarnas elektronhalvledning. Till
kännedomen om denna ha framför allt C. Wagnee. och hans
medarbetare (bl. a. (30)) bidragit.
Elektronledning hos elektronhalvledare kan tänkas försiggå
på två satt. Dels förutsätter man att den kan ske med hjälp av
kvasifria elektroner, vilkas koncentration är relativt liten, och som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
