Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Temperaturområdets senaste utvidgning mot absoluta nollpunkten av fil. lic. Erik Ingelstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en betydlig avkylningseffekt vid avmagnetisering är att dessa
störningar skola vara små. Man strävar ju efter en stor
entropiändring beroende på magnetiseringen, d. v. s. stor
ordningsskillnad, ock detta inses känga samman med att elementarmagneten
är så fri som möjligt. Det förhållandet att ett ämne visar sig följa
CuRiE-lagen bra även mot de lägsta temperaturerna i
heliumområdet tyder på att det kan vara lämpligt att använda för
magnetiska avkylningsförsök. Som en möjligket att minska
störningarnas storlek kar föreslagits att »späda ut» det magnetiska ämnet
med ett omagnetiskt.
De viktigaste paramagnetiska substanserna äro vissa elements
joner, sådana de uppträda i salter av dessa ämnen. Vi träffa i det
periodiska systemet på tvenne betydelsefulla grupper av sådana
joner, nämligen dels av de sällsynta jordarternas metaller (tolv
element från nummer 58 cerium till nummer 70 ytterbium) och
dels joner inom järngruppen (från nummer 22 titan till nummer
29 koppar). Förhandenvaron av det magnetiska moment, som
utgör paramagnetismen, är atomteoretiskt analogt med att
jonens impulskvantumtal ej är lika med noll. Hos de nämnda
grupperna av joner är detta fallet, beroende på att ett elektronskal
(3/ ock étd respektive) är ofullständigt belagt.
Det är också vissa sådana salter som varit hjälpmedlet vid
avkylningen till de extrema temperaturerna. Det har
nödvändiggjort såväl experimentella som teoretiska undersökningar på den
magnetiska storketens temperaturberoende för dessa ämnen. De
experimentella data skola vi återkomma till. Teorin för de
störningar som nyss omnämndes har kvantmässigt utarbetats av
bland andra Kramers.
Specifika värmet. Ännu mera betydelsefull visar sig den andra av
de i vår formel ingående storketerna vara, nämligen specifika
värmet. För sammanhangets skull erinras även kär om den lag,
som kan betecknas som den normala. För fasta kroppar, speciellt
för enatomiga reguljärt kristalliserade, ges specifika värmets
temperaturberoende av debye-funktionen, som i närheten av T = 0
approximeras med tredjegradsparabeln (Debyes T3-lag).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
