Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den elektrolytiska dissociationsteorien av docent Erik Larsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
des ofta en koncentrationsjämviktskonstant Kc, vid vars
beräkning användes koncentrationer i stället för aktiviteter. Kc
är icke under alla förhållanden konstant. Den har ett visst
värde, om man i lösningen har BE i närvaro av en stor mängd av
ett annat ämne. Kc kan då hålla sig konstant, så länge detta ämne
är närvarande i samma stora koncentration. Som exempel kan
anföras ättiksyra i koncentrerad klorkaliumlösning.
Om BE har begränsad löslighet, så regleras jämvikten mellan
den fasta fasen och lösningen av löslighetsprodukten, vilken är
lika med produkten av dissociationsprodukternas aktiviteter.
Jag har velat närmare gå in på dessa definitioner på aktivitet,
aktivitetskoefficient och osmotisk koefficient för att visa, att
dessa begrepp icke ha avseende enbart på elektrolytlösningar. De
äro nödvändiga, därför att vi icke kunna teoretiskt behandla
vissa termodynamiska egenskaper hos lösningar utan att antaga
giltigheten av godtyckligt valda ideallagar.
Avvikningskoefficienternas avvikelse från 1 är mått på dessa lagars giltighet.
De ideallagar, man väljer, äro i regel de ideala gaslagarna. Att
dessa icke utan vidare kunna gälla för lösningar, beror bland annat
därpå, att de icke taga hänsyn till de mellan i lösningen befintliga
molekylslag verkande krafterna. Innehåller lösningen uteslutande
neutrala molekyler, äro dessa krafter små, varför gaslagarna gälla
rätt bra, åtminstone för utspädda lösningar. De osmotiska
koefficienterna samt aktivitetskoefficienterna få då värden, som ligga
nära 1. Om vi i lösningen ha joner, så komma värdena för dessa
avvikningskoefficienter att ligga längre från 1, ty de mellan joner
verkande krafterna äro betydligt större än de mellan neutrala
molekyler. Interjonkrafterna komma naturligtvis att spela större
roll, ju jonrikare lösningen är,
Förutom osmotiska koefficienter och aktivitetskoefficienter har
man en tredje avvikningskoefficient, nämligen
ledningsförmågekoefficienten. Denna är helt enkelt förhållandet mellan en
elektrolyts molekylära ledningsförmåga vid en viss koncentration och
samma ledningsförmåga vid oändlig utspädning.
Ledningsförmågekoefficienten är alltså den klassiska dissociationsteoriens
dissociationsgrad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
