Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den elektrolytiska dissociationsteorien av docent Erik Larsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den elektriska tätheten i jonmolnet är enligt denna formel av
motsatt tecken mot centraljonens laddning samt avtager med
stigande avstånd från centraljonen. Täthetens minskning med
avståndet karakteriseras av -. Denna storhet brukar man helt
k
enkelt beteckna som jonmolnets tjocklek.
Ur (15) erhålla vi potentialen från jonmolnet på centraljonens
plats:
(17) ^=~z>r
Med utgångspunkt härifrån är det lätt att beräkna jonens
aktivitetskoefficient:
(18) kIV,i, = "^Si = -"^
<19> ""—ifer
Aktivitetskoefficienten för en jon bestämmes alltså av jonens
laddning, lösningsmedlets dielektricitetskonstant, temperaturen samt
lösningens jonstyrka, vilken ju ingår i x. Insätta vi konstanternas
värden och välja vatten som lösningsmedel samt 25° C. som
försökstemperatur, så få vi:
(20) log/, = -0.5 V^.
Genom kombination av dylika individuella
aktivitetskoefficienter för en elektrolyts joner erhåller man
elektrolytaktivitetskoefficienter. För en elektrolyt, som dissocieras fullständigt i två slags
joner med värdigheterna zx och z2, får man i vattenlösning vid 25°C:
(21) 10g /eiektr. = 0.5 . }jp.
Till osmotiska koefficientens värde för en elektrolytlösning kan
man komma på olika vägar. Jag skall icke närmare gå in härpå,
utan jag nöjer mig med att anföra slutresultatet:
(22) ’ 1 a- 1’000^
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
