Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Teoretiska föreställningar om atomkärnorna. Av professor O. Klein
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skall förstå den regel, som gäller för förhållandet mellan
atomnumret och masstalet. Nu tycks det emellertid vara så, att
kärnornas stabilitet främst regleras genom möjligheten för
utsändande av positiva och negativa elektroner, sålunda att en
kärna, vars laddning är för stor i förhållande till masstalet, gör
sig av med en del av denna laddning genom emission av en
positiv ^-partikel, medan en kärna med för liten laddning emitterar
en negativ /3-partikel. Regeln att en kärna, så länge man kan
försumma CouLOMBkraftermv bör innehålla ungefär lika många
protoner och neutroner, förklaras sålunda direkt av Fermis
teori på grund av den nämnda symmetrien utan att man behöver
betrakta kärnkrafterna. Det är klart att CouLOMBkrafterna även
måste påverka /5-utsändningen på ett sätt, som upphäver
symmetrien.
En intressant användning av Fermis teori på frågan om
protonens och neutronens magnetiska moment har Wick gjort.
Som nämnt har protonen inte ett magnetiskt moment lika med
»protonmagnetonen», vilket man skulle ha väntat i analogi med
elektronen, ufan momentet utgör ungefär tre protonmagnetoner.
Detta vill nu Wick förklara på så sätt, att protonen har en
virtuell möjlighet att förvandlas till en neutron, en positiv elektron
och en neutrino, vilket betyder att en viss bråkdel av
positronens relativt stora magnetiska moment lämnar bidrag till varje
bestämning av protonens magnetiska moment. Saken är i viss
mån analog med beräkningen av spridningsförmågan gentemot
ljus av en atom i normaltillståndet, vilken väsentligen beror på
de virtuella övergångsmöjligheterna till högre tillstånd. Nu
tycks det, som om resultatet av en beräkning av
tillskottsmomentet skulle ge noll med Fermis ursprungliga kopplingsenergi,
men genom lämplig modifikation av Fermis formler torde man
kunna få ett från noll skilt resultat. Emellertid stöter man även
här på liknande svårigheter som vid beräkningen av
kärnkrafterna, i det det magnetiska momentet, om det inte försvinner
identiskt, uppträder i form av en divergent integral, från vilken
man måste skära bort ett mer eller mindre godtyckligt stycke.
I alla fall ser det ut, som om man skulle kunna uppnå överens-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
