Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den kosmiska strålningen. Av fil. lic. Anna Beckman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AZIMUTEFFEKTEN.
Då negativt och positivt laddade smådelar röra sig vinkelrätt
mot kraftlinjerna i ett magnetfält, krökas deras banor åt motsatta
håll. Om de kosmiska strålarna bestå av både positiva och
negativa korpuskler, böra de påverkas av jordens falt, så att de förra
i övervägande antal. infalla från öster, de senare däremot från
väster. En sådan azimutaleffekt har förutsagts av Rossi, som
också senare lyckats påvisa den experimentellt. På grund av att
jordens magnetfält har en oregelbunden och egendomlig form, är
det komplicerat att beräkna korpuskelbanorna. En schematisk
överblick över fenomenet kan emellertid erhållas genom ett
förenklat betraktelsesätt, som använts av Johnson (Washington).
Fig. 10 visar två parallella plan. Det undre föreställer jordytan,
där vi tänka oss att en forskare gör mätningar över intensitet och
riktning hos de kosmiska strålarna. Detta plan hindrar
strålningen att komma upp nedifrån. Mellan figurens båda plan finnes
ett magnetfält, vars kraftlinjer äro parallella med linjen 00".
Fältet är homogent i varje vertikalsnitt, men ökar i styrka då man
går från O till O". 00" föreställer alltså en magnetisk meridian
och punkten O" är belägen i trakten av ekvatorn, där jordmagnetis-
Fig. 10.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
