Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gasurladdningslampan. Av dr G. Siljeholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fordra en spänning av tusentals volt. Glimlampan lyser å andra
sidan för svagt; det skulle fordras jättestora glimlampor för att
lysa upp ett ordinärt rum.
För att erhålla för vanliga nätspänningar användbara lysrör
med stor ljusstyrka måste man konstruera urladdningsrör med
positiv ljuspelare, vilka dock skola ha ett spänningsfall, som
understiger den använda nätspänningen. Som redan påpekats
(jfr tabell II sid. 00) utgör katodfallet, d. v. s. spänningsförlusten
närmast katoden, huvudparten av spänningsfallet i ett rör med
en måttligt utsträckt positiv pelare. Kunde storleken av
katodfallet reduceras från de 100—200 volt, som det uppgår till vid de
vanliga metallkatoderna, till en bråkdel därav, skulle den
resterande spänningen kunna användas till utbildandet av en kraftigt
strålande positiv ljuspelare. Nu finns det verkligen möjligheter att
reducera katodfallet så, att det nedgår till några få volt. Den
mest använda metoden härför är att ersätta de kalla elektroderna
med s. k. glödkatoder. Genom ett dylikt arrangemang lyckas
man alltså framställa lysrör med lysande positiv ljuspelare,
vilka gå att ansluta till vanliga belysningsnät med 220 volts
spänning.
Glödkatoden utgör sålunda en förutsättning för de moderna
nätanslutna lysrörens konstruktion. Såsom redan namnet anger,
upphettas glödkatoden till glödtemperatur. Olika material
utsända vid en viss temperatur olika mängder elektroner. Volfram
t. ex. måste upphettas ganska mycket för att lämna en
någorlunda stark elektronutsändning. Emellertid finns det substanser,
som betydligt lättare avge elektroner vid upphettning. De av
Wehnelt upptäckta s. k. oxid- eller Wehneltkatoderna emittera
stora mängder elektroner redan vid temperaturer av 1,000° C
och därunder. Den starka elektxonutsändningen från dessa
elektroder är betingad av närvaron av vissa substanser, oxiderna
av barium, strontium och kalcium. Sådana oxidkatoder användas
t. ex. i de flesta moderna radiorör. I princip äro de desamma
som användas i gasurladdningsrören; i dessa äro påfrestningarna
emellertid särskilt stora och nödvändiggöra en hel del speciella
skyddsanordningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
