Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nya Jersey. RBapaapo. 89
til vatnet: de äro snälle at hoppa; ty en sådan af rätta
slaget gör ibland par famnar, och än litet mera, uti et
enda språng. Jag hörde flera gångor af de gamla Svenska
en rolig Historia, som här timat sig den tiden Villarne
bodde här tilsamman med de | Svenska. Det är bekant,
at desse Indianer äro ganske snabbe at löpa. Jag har
sett hos Öfversten Jomnsos dem tätt följa den bästa Häst
i dess starkaste språng, och nästan löpa honom förbi. Nu
at visa, hvad springare desse ox-grodor äro, hade någre
af de Svenska slagit vad med en ung Indian, at han ej
skulle kunna med löpande få Mantes-kon fast, förbehöllo
sig endast, at Mantes-kon skulle få göra par hopp eller
språng förut, innan Villen satte til vägs efter henne. De
förde därföre en ox-groda, den de i en dam tagit fast, ut
på et stort fält, hade en eldbrand, hvarmed de brände
henne i stjärten, och så släpte henne. HEldens brännande,
samt Indianen, som sökte at tätt följa henne på hälarna,
gaf sådant intryck hos henne, at hon gjorde långsefter
fältet sina vanliga långa skutt eller språng, så mycket
hon någonsin hant. Indianen tog på bestämd tid til fötter
efter henne, det mästa han orkade; men dånet af hans
springande satte desto mera skräck i grodan, som tvifvels-
utan fruktade för et nytt besök med eld och brand, på
sina ömmare ställen, och därföre af alla krafter fördubb-
lade sina språng, hvarigenom hon mycket förr hant til
sin vattu-dam, än Villen kom efter, hvilken då fick lof,
at utbetala det upsatta vadet. Somliga år finnes mer,
andra åter mindre af dem. Ingen visste om ormar vågat
sig, at äta dem, fast de nog dräpa och upäta de mindre
slagen. Qvinfolken äro ej altid tilfrids med desse ox-
grodor; ty om de komma öfver små Gås- och Ank-ungar,
bita de dem ihjäl, och äta dem up. Ibland hafva de ock
dragit bårt små Kycklingar, som vågat sig för nära dam-
men. Jag har ej märkt, om de budit til | at bitas, då de
hållas i händerna, ehuru de äro försedde med små tänder.
Då någon slår dem, skrika de nästan som barn. Det be-
rättades, at somlige skola låta tilreda deras lår och bakben
til mat, som skal smaka tämmeligen väl. Ingen annan
po 113
p. ll4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
