Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nya Jersey. Racoon. LTT
skulle söka at komma från ormen; men det är likasom
något droge dem tilbaka. De måste strax ned igen, och
hvar gång de vända tilbaka, nalkas de sin fiende närmare,
til dess de på slutet under et ängsligt qvidande nödgas
hoppa in i hans mun, hvilken til den ändan står vidöpen
och ganska stor, då han småningom svälger honom i sig.
Som både Ickornar och Foglar beständigt i myckenhet,
nästan utan all räddhoga, springa 1 skogarna ned på mar-
ken hit och dit, där ormar ofta ligga i försåt, och där de
hafva alt för lätt, at gifva dessa Djur och Foglar et
dödeligt hugg, så tyckes, det denne så kallade och trodde
förkjusning kunde uttydas på det sätt, at Ickornen och
Foglen förut af ormen fått sit bane-sår, och at ormen,
som på sit hugg varit viss, därföre ligger qvar, efter han
nog vet, at det sårade kreaturet då är förgiftat eller hans
häftigt gjorda bett börjar värka, och skal omsider nöd-
sakas, at flytta sig ned til honom alt mer och mer, samt
at det ängsliga lätet förorsakas af | den sveda förgiftet
eller hugget gör; men så kan däremot invändas, at denna
svarta-ormens bett är ej förgiftigt. Det tyckes ock, at
om han fått komma en Fogel eller Ickorn så när, at han
fått gifva dem et så djupt bett, at de innan kårt därefter
skulle däraf sätta lifvet til; så hade han ock väl kunnat
hålla honom fast, och ej släpt honom up i trädet, eller
har han på sit vanliga sätt kunnat i hast linda sig om-
kring honom, och klämma eller qväfja honom ihjäl, som
han ibland gör med Höns; men det aldraförnämsta, som
gör, at ingen kan antaga ofvan anförda uttydning för
tilräckelig, är, at flera af de aldratrovärdigaste personer
heligt bedyrat, at ibland, då de så stått och sedt på, huru
denne ormen hållit trägit på, at förkjusa någon Fogel
eller Ickorn, och det ändteligen kommit därmed så långt,
at detta arma kräket snart skulle löpa i dess fiendes gap,
hafva de ej altid haft hjärta, at låta det komma därtil,
utan då omsider slagit ihjäl ormen. Näppeligen hafva de
hunnit gifva ormen et rätt dödeligt slag, förr än den til
sin undergång redan stadde Fogeln eller Ickorn återvändt
med sin jämmer, och likasom i hast sluppit löst ur det
p. 142
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
