Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
64
omedvetet hade sårat någon av djungelns gudar, ty utan
tvivel stod djungeln emot dem. Så skickade de bud på
. hövdingen för den närmaste stammen av kringströvande
gonder — små, kloka och mycket svarta jägare, som levde
djupt in i djungeln och vilkas förfäder härstammade från
Indiens äldsta ras — landets ursprungliga ägare. De
bjödo gonden välkommen med det bästa de hade, och han
stod på ett ben, med sin båge i handen och ett par för-
giftade pilar stuckna genom sin hårknut, med halvt rädd
och halvt föraktfull blick betraktande det uppskrämda
byfolket och deras skövlade fält. De ville veta, om hans
gudar — de gamla gudarna — voro vredgade på dem och
vilka offer de skulle erbjuda. Gonden sade ingenting, men
tog upp en länga av karela, den ranka som bär den vilda
kurbitsen, och snodde den fram och tillbaka över tempel-
dörren i ansiktet på den stirrande röda indiska gudabilden.
Så sträckte han ut sin hand i fria luften längs vägen till
Kanhiwara och gick tillbaka till sin djungel och såg djun-
gelfolket drivande fram genom den. Han visste, att när
djungeln rör på sig, kunna endast vita människor ha hopp
om att avleda den.
Man behövde ej fråga efter hans mening. Den vilda
kurbitsen skulle komma att växa där de hade dyrkat sin
gud, och ju hastigare de räddade sig undan, desto bättre
för dem.
Men det går inte lätt att slita en by från dess fästen.
De stannade kvar så länge någon sommarföda stod dem
till buds, och de försökte plocka nötter i djungeln; men
skuggor med lågande ögon bevakade dem och böljade
framför dem till och med mitt på dagen, och när de sprungo
förskräckta hem till sina murar, sågo de, att trädstammar,
som de hade gått förbi för endast fem minuter sedan,
hade fått barken avskalad och rispad av någon stor rov-
djurstass. Ju mera de höllo sig inom sin by, desto djär-
vare blevo de vilda bestar, som hoppade och tjöto på
betesmarkerna vid Waingunga. De kunde icke komma
sig före med att lappa ihop och mura igen bakväggarna
till de tomma fähusen, som vette mot djungeln; vild-
svinen trampade ned dem, och vinrankorna med sina
knöliga rötter skyndade efter och kastade sina slingor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
