Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
85
att fastän mina käkar nog slogo igen riktigt — det är jag
säker på — ryckte barnet hastigt upp dem oskadade. De
måste ha passerat mellan tand och tand — de där små vita
händerna. Jag borde ha gripit dem på tvären vid arm-
bågarna; men det var som sagt bara för nöjets skull och för
att få se någonting nytt som jag alls reste mig. Nu bör-
jade de skrika om varandra i båten, och jag höjde mig igen
för att betrakta dem. Båten var för tung för att jag skulle
kunnat stjälpa den. Det var bara kvinnor, men den som
sätter sin lit till en kvinna, vandrar på andmat i kärret,
som ordspråket säger; och vid Gungas Högra och Vänstra,
det är sant!»
»En gång gav mig en kvinna litet torkat skinn av en fisk>,
sade schakalen. >»Jag hade hoppats få hennes lilla barn,
men hästmat är bättre än hästspark, som ordspråket säger.
Nå, men vad gjorde din kvinna?»
»Hon sköt på mig med en kort bössa av en sort, som jag
aldrig sett förr eller senare. Fem gånger efter vartannat»
(krokodilen måste ha råkat ut för någon gammaldags re-
volver), :och jag stannade med öppen mun och gapade, med
huvudet i röken. Aldrig hade jag sétt på maken. Fem
gånger, lika hastigt som jag rör på stjärten — så här!»
Schakalen, som hade blivit allt mera intresserad av histo-
rien, fick knappast tid att hoppa tillbaka, då den väldiga
stjärten svängde förbi som en lie.
»Inte förrän vid femte skottet», sade krokodilen, som
om han inte hade haft den avlägsnaste tanke på att slå
någon av sina åhörare bedövad — >»inte förrän vid femte
skottet sjönk jag, och jag kom upp lagom för att höra en
båtkarl förklara för alla de vita kvinnorna, att jag alldeles
säkert var död. En kula hade trängt in under en av mina
halsplåtar. Jag vet ej, om den inte är kvar ännu, ty
jag kan inte vända på huvudet. Se efter själv, barn!
Det skall visa, att min historia är sann.»
> Jag?» sade schakalen. »Skulle en ätare av gamla skor,
en benskrapare, våga tvivla på de ord, som uttalats av Flo-
dens Avund? Må min svans bli avbiten av blinda hund-
valpar, om ens skuggan av en sådan tanke uppstått i mitt
enfaldiga huvud, De Fattiges Beskyddare har nedlåtit sig
att underrätta mig, sin slav, att han en gång i sitt liv blivit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
