Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
99
Salomdhi, son av Chandrabija, som var son av Viyeja,
som var son av Yegasuri, byggde den i Bappa Rawals
dagar. Vems boskap ären I1?2
>Det spåret kan ingen följa:, sade Mowgli vändande
sig till Kaa. »Jag förstår inte hans tal.>
»Inte jag heller. Han är mycket gammal. Kobrornas
Fader, däruppe finnes endast djungeln, såsom den har
funnits från begynnelsen.»
>Vem är då han», sade Vita Kobran, »som sitter här
framför mig, utan fruktan, utan att känna Konungens
namn, talande vårt språk med en människas läppar? Vem
är han med kniven och en orms tunga?»
»Mowgli kalla de mig», kom svaret. »Jag är av djun-
geln. Vargarna äro mitt folk, och Kaa här är min broder.
Kobrornas Fader, vem är du?»
>Jag är Konungens Skattvaktare. Kurrun Raja byggde
stenen över mig på den tid, då mitt skinn var mörkt, för
att jag skulle lära dem döden, som kommo hit för att
stjäla. Så sänkte de ned skatten genom stenen, och jag
hörde braminernas, mina mästares, sång.»
>»Hm!» sade Mowgli för sig själv. >»Jag har en gång
haft att göra med en bramin i Människo-Flocken, och —
jag vet vad jag vet. Det kommer alltid något ont från
en sådan.»
>Fem gånger under min vakt har stenen blivit upp-
lyft, men alltid för att släppa ned mera och aldrig för att
föra bort. Det finnes inga rikedomar, som kunna jäm-
föras med de här — hundrade konungars skatter. Men
det är länge, länge sedan stenen senast rördes, och jag
tror, att min stad har glömt bort mig.»
»Det finns ingen stad. Titta upp! Där ser du de stora
trädens rötter, som spränga sönder stenarna. Träd och
människor växa inte tillsammans», envisades Kaa.
»Två eller tre gånger ha människor funnit vägen hit
ned>, svarade Vita Kobran, upptänd av vrede; >men de
hunno aldrig tala, förrän jag kom över dem, där de tre-
vade i mörkret, och sedan skreko de endast en kort stund.
Men I kommen med lögner, både människa och Orm, och
viljen ha mig att tro, att min stad ej finnes och att mitt
vaktarskap är slut. Föga ändras Människor med åren,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
