Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stirrade slött. »Det här är inte rätta tiden — hur kan
isfältet bryta upp nu?»
> Följ det där!> ropade flickan och pekade på den där
varelsen, som halvt linkade, halvt sprang som förryckt
framför dem. De följde, släpande på handsläden, medan
isens rytande anlopp ryckte dem allt närmare och när-
mare. Slutligen brakade och rämnade fälten runt omkring
dem åt alla håll, och rämnorna öppnade sig och smällde
igen som vargtänder. Men den där varelsen hade stannat
på en omkring femtio fot hög brant av gamla hopade is-
block, och där förmärktes ingen rörelse. Kotuko rusade
vilt framåt, släpande flickan efter sig, och kravlade sig
fram till foten av branten. Isens dån blev allt högljud-
"dare och högljuddare omkring dem, men högen av isblock
stod fast, och när flickan såg på Kotuko, kastade han sin
högra armgåge uppåt och utåt, i det han gjorde inuiternas
tecken för land i form av en ö. Och land var det, som den
åttafotade linkande varelsen hade fört dem till — en holme
utanför kusten med granittoppar och sandstränder, skodd
och överdragen och dold av is, så att ingen människa
skulle ha kunnat skilja den från isfältet, men med botten
av fast mark och ej av skiftande is. Krossandet och åter-
studsandet av isflaken, när de strandade och splittrades,
markerade dess gränser, och ett gästvänligt skär sträckte
sig ut i nordlig riktning och vräkte åt sidan de anstor-
mande tyngsta isblockeh, alldeles som en plogbill VIA
åkerleran.
Det fanns visserligen en fara, att något hårt öreskat is-
flak kunde skjuta upp över stranden och formligen hyvla
av toppen på holmen, men det oroade inte Kotuko och
flickan, när de byggde sin snöhydda och började äta,
medan de hörde isen bulta och gnissla utefter stranden.
Den där varelsen hade försvunnit, och Kutoko talade,
där han låg hopkupen kring lampan, överspända ord om
sin makt över andar. Mitt under hans upphetsade tal
började flickan skratta och vagga fram och tillbaka.
Bakom hennes axel syntes, krypande in i hyddan tum
" för tum, två huvuden, ett gult och ett svart, vilka tillhörde
två de mest sorgsna och skamsna hundar man någonsin
kunde få se. Kotukohunden var den ena och den svarta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
