Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
134
för detta ledhunden den andra. Båda voro nu feta och
välmående och fullt återställda till förståndet; men de
voro sammankopplade på ett högst egendomligt sätt. När
den svarta ledhunden sprang sin väg, hade han, såsom man
torde erinra sig, ännu seldonen på sig. Han måtte ha mött
Kotukohunden och lekt eller slagits med honom, ty hans
bogrem hade fastnat i den flätade koppartråden i Kotuko-
hundens halsband och hade dragits åt, så att ingen av
hundarna hade kommit åt att gnaga av remmen, utan
hade kopplats fast, sida vid sida och hals vid hals. Detta
jämte friheten att jaga för egen räkning måste ha bidragit
till att bota dem från galenskapen. De voro nu synner-
ligen spaka.
Flickan sköt fram de båda skamsna djuren mot Kotuko
och ropade snyftande och skrattande på en gång:
»Det här är Quiquern, som förde oss på säker botten!
Titta på hans åtta ben och dubbla huvud!»
Kotuko skar dem fria från varandra, och de kastade
sig i famnen på honom, den gula och den svarta tillsam-
mans, och sökte förklara, hur de hade fått tillbaka sitt
förstånd. Kutoko strök med handen över deras revben,
som voro runda och väl inbäddade.
»De ha funnit föda», sade han med ett belåtet grin. »>Jag
tror inte vi komma att gå till Sedna så snart. Min tornag
har sänt dessa. Sjukdomen har lämnat dem.»
Så snart de hade hälsat på Kotuko, flögo dessa båda,
som under flera veckors tid varit tvungna att sova och
äta och jaga tillsammans, i luven på varandra, och det
blev ett ståtligt slagsmål i snöhyddan.
I >Tomma hundar slåss inte>, sade Kotuko. »>De ha fun-
nit säl. Låtom oss sova. Vi komma att finna föda.»
När de vaknade, fanns det öppet vatten på norra stran-
den av ön, och all isen, som lossnat, hade drivit åt land
till. Det första ljudet av vågskvalp är det härligaste, som
en inuit kan få höra, ty det bär bud, att våren är i an-
tågande. Kotuko och flickan togo varandra i händerna
och logo: det klara, fulltoniga ljudet av vattnets böljande
bland isstyckena påminde dem om lax- och rentiden och
doften av blommande fjällvide. Medan de stodo och blic-
kade ut över havet, började ett täcke av blåis åter lägga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
