Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
171
Men denna vår war, som han sade Bagheera, hans mage
tom inom honom. Allt ifrån det bambuskotten hade fått
en brunfläckig fär gskiftning, hade han längtat efter den
morgon, då färgerna skulle förvandlas. Men när den mor-
gonen kom och Mor Påfågel, flammande i brons och blått
och guld, skrek ut budskapet längs de töckniga skogarna
och Mowgli öppna de munnen för att sända ropet vidare,
kvävdes orden mellan hans läppar, och en känsla grep ho-
nom, börjande i hans tår och slutande i hans hår — en
känsla av ryslig olycka, och han undersökte sig noga för
att bli säker på att han icke hade trampat på en törntagg.
Mor skrek ut budskapet om de nya dofterna, de andra
fåglarna togo upp ropet, och från klipporna vid Wain-
gunga hörde han Bagheeras hesa skrik — någonting mellan
en örns läte och em hästs gnäggning. Där hördes ett skrä-
nande och pladdrande av bandarlog i de nyknoppande
grenarna ovanför honom, och där stod Mowgli med lun-
gorna fyllda för att svara Mor, men rösten sjönk ned i
små snyftningar, när luften pressades ut i gränslös bekläm-
ning.
Han stirrade, men han kunde icke se något annat än
de gycklande bandarlog, som skuttade i träden, och Mor,
som med stjärten utbredd i full prakt dansade på slutt-
ningarna nedanför.
»Dofterna ha ändrats», skrek hon. »God jakt, Lille
Bror! Varför ger du ej svar?»
»Lille Bror, god jakt!» visslade Chil Glada och hennes
make, i det de kommo svepande ned tillsamman. De
två flögo så tätt under näsan på Mowgli, att en liten tofs
duniga vita fjädrar skuddades av.
Ett lätt vårregn — elefantregn kallas det — drev fram
över djungeln i ett en halv mil brett bälte, lämnande efter
sig de nya löven våta och nickande, och dog bort i en
dubbel regnbåge och ett lätt åskdunder. Vårsorlet bröt
ut för en minut och tystnade, men allt djungelfolket tyck-
tes ge hals på en gång. Alla utom Mowgli.
»>Jag har ätit god föda», sade han för sig själv. >Jag
har druckit gott "vatten. Och inte heller känner jag min
hals bränna och pressas ihop, som den gången, då jag bet
i den blåfläckiga roten, som Oot Sköldpadda sade vara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
