Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
174
liknade snarast flygning, ty han hade valt den långa slutt-
ning, som leder till de Norra träsken genom hjärtat av cen-
traldjungeln, där den spänstiga marken förtog ljudet av
hans steg. En människouppfostrad människa skulle ha
långsamt letat sig väg under många snavningar genom
det vilseledande månljuset; men Mowglis muskler, som
hade övats av många års vana och erfarenhet, uppburo
honom som om han hade varit en fjäder. När en murknad
stubbe eller en dold sten gled undan under hans fot, kla-
rade han sig utan svårighet, utan att tänka på saken eller
minska farten.
När han blev trött av att gå på marken, kastade han
på apsätt upp händerna till de närmaste klängväxterna
och tycktes snarare flyta än klättra upp till de smala gre-
narna, där han följde en trädväg, till dess han önskade
ombyte och sköt i en lång båge åter ned till marken. Där
förekommo tysta, heta dalhålor, omgivna av våta klippor,
där han knappast kunde andas för nattblommornas tunga
doft och lukten från klängväxtknoppar; mörka gångar,
där månljuset låg i bälten lika regelbundna som marmor-
rutorna i en kyrkgång; täta snår, där den unga våta grön-
skan stod brösthögt omkring honom och slingrade sina
armar kring hans liv; klipptoppar, krönta av brutna block,
där han hoppade från sten till sten över de skrämda små
rävarnas lyor.
Han kunde mycket svagt och långt bort höra ritsch-
ratsch från ett vildsvin, som brynte sina betar på en träd-
stam, och så stötte han på den stora besten, alldeles en-
sam, ristande och slitande den röda barken från något
träd, med munnen drypande av fradga och ögonen lågande
som eld. Än vek han åt sidan, lockad av ljudet av skram-
lande horn och väsande brumningar, och rusade förbi ett
par ursinniga sambhurtjurar, som raglade fram och till-
baka med sänkta huvuden, strimmiga av blod, som såg
svart ut i månljuset. Än hörde han vid något forsande
vadställe Jacala, krokodilen, böla som en tjur, eller störde
han ett knippe av Giftfolket; men innan de hunno hugga,
var han borta över den glittrande strandsanden och djupt
inne i djungeln igen.
Så sprang han, än hojtande, än sjungande för sig själv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
