Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
trohetens guld är det äkta, och att ur natt och dimmor
bryter solen fram, oftast då vi minst vänta det!
Vid afskedets stund ingingo vi, i stället för ett
kärleks- ett vänskapsförbund. Den lofliga syskonkärleken
skulle numera vara det enda föreningsband oss imellan.
Under första året, som jag vistades i Åbo, fick jag
bref om Johannas förlofning och derpå följande bröllop.
Jag fortsatte mina studier i läkarevetenskapen, och
redan andra året af min vistelse vid akademien fick jag
underrättelse om mamma Segermans inträffade död.
Detta dödsfall smärtade mig otroligt. Jag önskade och
längtade beständigt att få besöka det fordom så
lyckliga hemmet; men sedan min fostermor var
hädangången och min syster Johanna fästad genom nya band,
beslöt jag att förbida händelsernas gång.
Jag blef imellertid utexaminerad licentiat och var
ganska välbehållen i det gamla goda Åbo, der jag slog
mig ned, och hvarest en och annan afton förflöt i
sällskap med kamraterna under glada tillställningar. Mitt
hittills varande lif hade till större delen förflutit bland
glada, goda menniskor, om ej just lekande, dock
temligen lugnt. Utan bekymmer är intet lif tänkbart. Men
dessa hafva hos mig merendels haft sin rot i
passionernas mer eller mindre härjande stormar. Menniskans
bittraste lidande lärde jag nu att känna ej allenast
berättelsevis, utan ansigte mot ansigte. Man har svårt
att tänka sig till hvilka förfärliga plågor en läkare får
vara vittne, ofta utan att med bästa vilja kunna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
