Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hjelpa. Jag känner lifligt: min glädje är lika yrande,
som min sorg, mitt deltagande är djupt. I
medlidandets känsla ligger en kärlek förborgad, och jag
glömmer aldrig den jag en gång lärt mig att älska.
Mången gång är min glädje förbi vid den erinran, att jag
intet förmådde till lindring af de smärtor jag skådat.
Hvad hafva de väl brutit, som framsläpa en ofta
ganska lång tillvarelse under ständig afsaknad af lifvets
på en gång dyrbaraste och mest värderade gåfva —
helsan? de hvilkas lif icke är något lif? Så frågade
jag mig redan som student, så frågar jag mig ännu
äfven rundt i hvimlet af nöjen och förströelser, i hvilka
man så ofta inkastas. Det är ett af dessa ”hvarföre”
hvarpå man förgäfves söker att finna ett förklarande
”derföre.” ett af dessa ”hvarföre,” på hvilket ”derföre”
följer först der, hvarest ingen sjukdom, ingen plåga
mera finnes. Men hvarföre ger jag offentlighet åt
lidandet i det tysta? Ingen blir ju deraf varnad, ingen
deraf hulpen. Röres äfven något medlidsamt sinne af
lidandet, så försvinner snart denna rörelse af bättre
känslor bland små bekymmer och bland dagens flärd. Är
det icke sannt? någon ödsligare känsla än den af ett
vanmägtigt medlidande finnes knappast. Den som stått
vid ett älskadt föremåls sjuksäng, vid en slocknande
lifslåga, som man gerna ville åter upplifva med hvarje
uppoffring, den som stått der, så fattig med sin sorg,
sin förtviflan — den förstår hvad jag menar och huru
vanmägtigt medlidandet är. De höga ridderliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
