Note: This work was first published in 1973, less than 70 years ago. Hans-Eric Hellberg died in 2016, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Flyttbussen hade kommit. Gubbar kånkade på skrivbord och bokhyllor, mjuka mattor och stolar, TV-apparat och taklampor, millimetermått och stekgrytor.
Det hjälper inte hur lite prylar man äger. När man ska flytta har man i alla fall för mycket.
Människan är en ekorre. Hon samlar på hög och ofta blir grejerna liggande oanvända i åratal. "Dom kan komma till pass nån gång."
Ing-Christine kånkade på en byrå tillsammans med en av flyttgubbarna.
Katarina bar en spegel och gjorde grimaser åt sig själv.
Mamma Edit bar upp ett inramat porträtt av sin make Bertil.
Vilken kontrast hon är till Katarinas mamma Jenny! Edit är mörk, sorgsen, allvarlig, sluten, privat, klädd i begravningssvart. Jenny är blond, öppen, impulsiv som ett barn, lite åt det fylliga hållet, mjuk och solig. Hon är klädd i någonting som ser ut som en pyjamas men inte är en pyjamas: mörkblå sammetsbyxor och mörkblå blus.
Konstigt att de ska bo ihop, äta i samma kök, titta på samma ekorre.
Jenny har ett leende som kommer och går, kommer och går. Det är som en dans i ansiktet. En rytm.
- Jonnie! Ta emot!
Jenny rullade en tebricka över de breda golvplankorna i vardagsrummet. Brickan vek åt sidan och kolliderade med det inramade porträttet av Bertil. Glaset splittrades och Bertil ramlade med ansiktet i golvet.
- Hoppsan! Det var inte meningen. Jag ska skaffa ett nytt glas.
Jonnie såg hur blodet sköt upp i ansiktet på mamma. Hon böjde sig fort ner och plockade upp glasskärvorna. Nu var hon hemskt arg, det visste han. men hon sa ingenting. Mamma sa aldrig någonting direkt när hon var arg. Det kom fram på annat sätt. Så småningom.
Att bära möbler är svettigt göra. Jonnie mötte Jenny i trappan. hon var på väg upp. I båda händerna bar hon resväskor och böcker. Jonnie stirrade fascinerat. Hon hade knäppt upp ett par knappar i blusen. Hennes stora bröst sköt upp ur behån och böljade fram och tillbaka när hon klev uppåt. Hon stannade och pustade.
- Är du inte varm?
- Jo.
Hennes bröst var täckta av små svettdroppar. I klyften mellan bröstens kullar rann en smal rännil. Hon var också svettig under armarna och på överläppen och i pannan. Hon log.
- Hett. Hett som i helvetets förgård. Vad säjs om en läsk?
- Jag kan hämta åt tant Jenny, sa Jonnie.
- Tant! Säj Jenny för hundra gubbar och gummor!
- Säj Jenny! bjäbbade Katarina bakom Jonnie. Du får säja Katarina om du vill.
- Larva dej inte, Katarina, sa Jenny.
- Sällan. En annan är ju väluppfostrad. Om din morsa hade väluppfostrat dej hälften så bra som min morsa har väluppfostrat mej, då skulle vi kunna umgås, du och jag.
Jenny himlade sig.
- Vad heter Jonnies morsa förresten?
- Edit, sa Jonnie.
Ögonen vidgades på Katarina.
- Edit? Edit!
Hon tjöt av skratt.
- Vad är det med dej? sa Jonnie. Är du inte riktigt klok?
Katarina exploderade igen.
- Edit!
Hon vägrade att berätta vad det var som var så lustigt.
Copyright © Hans-Eric Hellberg
