Note: This work was first published in 1973, less than 70 years ago. Hans-Eric Hellberg died in 2016, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Dödskalleön är en helt vanlig ö bland trehundrasextiotre andra öar i Glimmen lika många öar som dagar på året utom vart fjärde år när det antagligen dök upp en extra ö, liksom det tillkommer en extra dag när det är skottår. Ön är för liten för sommarstugor.
Flickorna klädde av sig bakom ett stenblock.
Tommy gick ner till sandstranden utan att vänta på att de skulle bli färdiga. Han hade inte mycket att vänta på, för den delen: Katarina var Katarina och Sigbritt var bara hans syster. Jonnie följde dröjande efter.
Tjejerna hann upp honom. De kom hoppande och skrikande och fnissande som småflickor. Katarinas bikini var blommig. Sigbritts var vit. I bikini är hon mindre söt än med kläder på sig. Med sina långa ben och smala höfter och långa hals såg hon mycket slank ut. Hon kanske försökte banta, fast det inte alls behövdes, som så många unga tjejer gjorde?
Katarina sprang frustande ut i vattnet, stänkte med handflatorna och simmade bröstsim ett kort stycke.
Sigbritt trippade som en ärla på strandstenarna, doppade tårna och rös. Så småningom vadade hon sakta ut i vattnet, tills det nådde henne till midjan. Hon doppade sig hastigt ett par gånger och skrek som en räv. Sen gick hon upp på stranden och sträckte ut sig på pick-nick-filten.
- Dyker du? frågade Jonnie.
- Det är klart, sa Tommy. Vi är väl inga tjejer heller.
De letade reda på en klippa. Sen väntade de tills de var säkra på att flickorna såg på dem innan de hoppade i.
Tommy dök mycket bra. Lite väl flackt kanske, tyckte Jonnie. Själv ville han dyka brant och snabbt komma djupt och arbeta sig uppåt mot ytan med öppna ögon.
Pappa har lärt honom. Bertil var själv en klumpig person, men i vattnet rörde han sig smidigt och utan tyngd.
Jonnie dök igen, djupt, och simmade sakta strax ovanför botten. Han njöt. Det var så vackert här nere. Så ensamt. Som att vara på en främmande planet.
Här hade Den Långa, Den Rödhåriga och Ingela simmat omkring. Deras nakna kroppar hade inte lämnat några spår i vattnet, bara i hans minne.
Medan pappa ännu var frisk hade han lovat att Jonnie skulle få lära sig sportdykning. Nu är det för sent. Mamma har inga pengar. Och hon är alltför rädd för hans skull.
Butiken PARIS BLOMMOR är såld. Mamma Edit är ingen affärskvinna: hon har inte ens sålt butiken, utan bara överlåtit den på ett biträde.
Mamma hade kunnat fortsätta med PARIS BLOMMOR. Men efter begravningen med dess "rika blomstergärd till den avlidnes minne" hade hon fått en plötslig fasa för att vara ensam i butiken utan Bertil. Hon gick aldrig dit mer.
Biträdet tog ner skylten med PARIS BLOMMOR och satte upp en ny skylt med orden ANNAN-GRETAS BLOMSTERHANDEL. Det såg mycket tråkigare ut.
Advokat Mårten Siljedahl hade hjälpt mamma med bouppteckningen efter Bertil och med överlåtelsen av butiken. Mamma hade blivit beroende av honom. Hon hade också varit beroende av Bertil. Edit var en människa som hade svårt att leva för sig själv.
När Mårten föreslog at hon och Jonnie skulle flytta till Stora Sjövik och dela det stora huset med dem, behövde hon inte fundera länge.
Det påminde lite om att leva i storfamilj. Och det var Edit totalt främmande. Men hon tröstade sig med att de hade sin egen våning. Familjerna behövde inte umgås om de inte ville.
Pappas lungor hade varit angripna det senaste året. Han kunde inte dyka på samma sätt som förr.
Han var sockersjuk också. Det hade han varit länge. Insulinsprutorna hjälpte honom att leva normalt.
Skulle det någonsin komma en dag då han själv blev andfådd och svag och inte orkade någonting och slutligen dog? undrade Jonnie. Det var så avlägset att det inte gick att tänka på.
Copyright © Hans-Eric Hellberg
