Note: This work was first published in 1973, less than 70 years ago. Hans-Eric Hellberg died in 2016, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Tommy och han tävlade om att dyka längst. De hoppade från en låg klippa och sam under vattnet. Tommy var större och starkare. Men Jonnie vann med tre meter. Han hade lärt sig hur man håller andan länge.
Flickorna solade på filten.
- Att tävla är barnsligt, sa Katarina. Jämt ska killar tävla med varann!
- I stället för att göra ingenting. Som vi. Låter solen göra det i stället.
- Göra vad?
- Solbränna oss.
- Och skaffa oss rynkor och hudcancer.
- Jämt ska du förstöra sånt som är fint.
- Be cool. Rynkorna kommer inte än på ett tag.
- Ska vi bestiga berget? sa Jonnie.
Berget är samma klippa som Jonnie kissade ifrån. Det stupade brant ner mot stranden. Förra gången tog han sig upp den lätta vägen.
De klättrade bredvid varann. Klippan var tillräckligt tvärbrant för att det skulle kännas farligt. Nu behövde de inte tävla med varann längre. Det räckte med att tävla med sig själv, att försöka klara någonting svårt.
När de nådde toppen la de sig på rygg och flåsade. Jonnie tittade rakt upp i himlen. Han tyckte att han dök. Han dök uppåt. Samtidigt var han ett reaplan som dök ner i ett blått hav.
De vände sig på mage och kikade ner på flickorna.
Katarinaoch Sigbritt låg tätt ihop. De viskade med varann och fnittrade.
I Jonnies fantasi gick tre andra tjejer omkring på stranden med svängande höfter och darrande bröst.
- Sigbritt är din syster, va, sa Jonnie.
Det var en njutning att uttala hennes namn.
Sigbritt. Sigbritt.
Det fanns nog inte ett vackrare namn på en flicka.
- Syrror är inte mycket att ha. Jag ville hellre ha en brorsa.
Det hade Jonnie också önskat sig.
På Bäckebovägen hade han haft kompisar, men ingen kamrat. Pappa hade varit hans kamrat. Men hur goda vänner de än hade varit, så hade pappa varit en vuxen. Det var inte alls samma sak.
- I går kväll såg Katarina och jag ett spöke.
- Jaså, sa Tommy ointresserat. Var det tvättkläder som flaxade på ett streck i mörkret?
Jonnie berättade alltsammans. Nu blev Tommy mer intresserad. Han vände på huvudet och kikade på Jonnie med ett öga. Han hade bruna ögon. Det sägs att bruna ögon betyder trohet.
- Tror du verkligen på det där?
- Jag tror på vad jag såg.
- Gamla Frun?
- Larv. Jag tror på att jag såg en figur som var klädd i vitt och som kom fram ur skogsbrynet och gick eller snarare flöt fram över fältet, ungefär som en Jesus som kunde gå på gräs utan att böja grässtråna. Jag tror på att jag såg figuren stanna och böja sej ner och krympa ihop och försvinna. Det såg vi båda två.
- Det var månsken, sa du?
- Ja.
- I starkt månsken ser allting lite konstigt ut. Man kan inbilla sej vad som helst.
- Jag vet. Men man kan inte inbilla sej att en figur försvinner.
- Den krympte. Hur då?
- Den blev mindre och mindre och försvann. Så här i solgasset verkar det löjligt. Men på natten...
- Tror du spöket kommer igen i kväll?
- Inte vet jag. Det kan väl hända. Det är kanske ett sånt där spöke som uppträder vid fullmåne. Som Varulven.
- Vad man borde göra, sa Tommy långsamt, det är att man borde gömma sej så nära ängen man kan i kväll och vänta på spöket med en ficklampa.
- Jag har en ficklampa, sa Jonnie.
- Vi kan gömma oss i tältet.
Jonnie tänkte för sig själv: Om Sigbritt vill vara med... Om Sigbritt vill vara med...
Copyright © Hans-Eric Hellberg
